Satsa på spårväg
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det borde inte vara så svårt att uppnå. Visionerna, de framåtsyftande lösningarna på morgondagens trafikutmaningar är nämligen sparsamt förekommande hos de politiska partierna i Uppsala, så några stora kontroverser borde det inte behöva bli.
Mer av samma, dvs olika trafikleder som ska lösa de trafikproblem som kommer att uppstå i Uppsala om tio—tjugo år, är de mest förekommande förslagen i den trafikpolitiska diskussionen — kryddat av förslag om gåfartszoner och några stomlinjer för kollektivtrafiken.
Men någon radikal trafikpolitik som tar hänsyn till att Uppsala kanske kommer att bestå av en kvarts miljon människor om några decennier, människor som måste kunna förflytta sig på ett effektivt och också uthärdligt sätt, har hittills inte åstadkommits. Bilen blir det huvudsakliga kommunikationsmedlet även 2030, om man får tro Uppsalapolitikerna.
Det håller inte. Det halva steg mot ett nytt kollektivtrafiksystem som trafikplanen tar med de så kallade stomlinjerna räcker inte. Stomlinjenätet utformas för busstrafik men ska på sikt kunna omvandlas till spårsystem, heter det.
Problemet är bara att det knappast kommer att vara tillräckligt. Ett spårsystem måste planeras så att det finns mark avsatt för detta. I dag finns ingen beredskap för det. När Resecentrum är klart och all ny bebyggelse är uppförd i staden kan det vara för sent att föra in spårvägstänkandet. Det måste ske redan nu.
Även om de politiska partierna är förhållandevis passiva i trafikpolitiken finns det många andra, såväl privatpersoner som organisationer, som är kritiska mot de förslag som ställs i trafikplanen. De flesta remissinstanser är till exempel emot tankar på en bro över Fyrisån från Strandbodgatan till Stadsträdgården. En trafikled bakom Carolina avvisas också av många.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden liksom några andra röster i remisskören är kritisk mot trafikplaneförslaget på grund av stora brister i hänsyn till miljön. Bullret från trafiken har till exempel inte beaktats särskilt väl.
Nyckeln till trafikföringen i morgon och i övermorgon är kollektivtrafiken. Visst är Uppsalas stadskärna så begränsad att man kan ta sig fram till fots i stor utsträckning och Uppsala är en cykelvänlig stad — men det hjälper inte; Uppsala behöver kollektivtrafik, inte minst på vintern.
En kommun med siktet inställt på inte bara dagens akuta problem utan också några decennier framåt hade redan nu börjat planera för spårsystem. Det är en kollektivtrafikform som är lättillgänglig och attraktiv får resenärerna. Den bjuder också ett tilltalande inslag i stadsbilden.
Spårtrafik betingar förvisso höga investeringskostnader men har i gengäld mycket längre livstid än exempelvis bussar. En spårvagn kan hålla i 30—40 år medan en buss kanske inte håller mer än drygt ett decennium. Spårsystem rymmer avsevärt fler passagerare än en buss och bullrar inte alls lika mycket.
Fler och fler städer i Sverige har börjat planera för spårtrafik. Det borde också Uppsala göra. I stället för de vidlyftiga och dyrbara biltrafiklösningarna, som exempelvis biltunneln under Stadsskogen eller de stora ringlederna, skulle Uppsala kommun redan i dag kunna investera för en modern och attraktiv kollektivtrafik. Det behövs en djärvare och mycket mer visionär trafikpolitik i Uppsala. Snart är morgondagen här.