Veckorna innan de 166 SD-ombuden samlades i Västerås har präglats av smärre skandaler. Först kom avslöjandet att SD:s vice partiledare, Jonas Åkerlund, har yttrat sig rasistiskt i radio. Därefter kritiserade Dansk folkeparti SD:s eventuella samarbete med franska och antisemitiska Nationella fronten, och på det följde rapporter om att Kent Ekeroth åter har tillåtits få inflytande inom partiet. Slutligen uttalande sig partisekreteraren, Björn Söder, om att ”penisfodral” snart kan bli aktuella i riksdagen, som konsekvens av att kurdisk folkdräkt tillåts.
Utifrån kan detta låta som ett totalt haveri. Men det som i övriga partier skulle förorsaka kraftiga krängningar och ilsket blinkande krislampor har ofta visat sig ge SD luft under vingarna.
I valet 2010 fick SD 5,70 procent av rösterna. Partiets alla pinsamheter till trots, har väljarsympatierna därefter vuxit, och mycket talar för att debaclen snarare har gynnat SD. Exempelvis ökade, ironiskt nog, partiets stöd i samband med den omtalade ”järnrörsskandalen”. SD ligger i dag på cirka tio procent i många opinionsundersökningar, och framgångarna påminner om de för flygbolaget Ryanair.
Ryanair har länge levt gott på negativ press, ett fenomen som har kommit att kallas ”trash branding”. Med allt från en inte så tilltalande grafisk profil, och en hemsida med bristande användarvänlighet, till usel service och personalpolitik, har flygbolaget lyckats nå ut med att pris – och endast pris – står i fokus. Den dåliga publiciteten har alltså stärkt varumärket, vilket även ser ut att vara fallet för SD.
Det är lätt att begripa vad såväl Ryanair som SD står för: ”billiga flygresor” respektive ”hårdare tag mot invandrare”. Av ingendera förväntas något mer sofistikerat, komplext eller välgenomtänkt än så. Och med såpass endimensionella varumärken blir PR-strategin en enkel match. Allt som förstärker bilden av att vara ”lågpris”, i fallet Ryanair, eller ”invandrarfientligt”, i fallet SD, går genast att räkna hem. Publicitet som i normalfallet skulle ses som missgynnande blir motsatsen.
Medan Ryanair har omfamnat de negativa skriverierna – och exempelvis aprilskämtat om avgiftsbelagda toabesök – har SD och Jimmy Åkesson däremot valt att ta på sig offerkoftan. Partiet utmålar sig mer än gärna som orättvist behandlat av media.
Men hur långt kan då den här typen av ”trash branding” bära? Det är svårt att sia om, men förmodligen fram till den dag då kunden/väljaren ställs inför en verkligt problematisk situation och förväntar sig en hjälpande hand av bolaget/partiet. Någonting utöver det tunna grunderbjudandet.
Men där är SD långt ifrån ännu, och landsdagarna lär alltjämt gå i dur för ett parti som fortfarande växer.