Två inrikespolitiska frågor har mer än andra intresserat medierna under veckan som gått: Varför röstar folk på Sverigedemokraterna? Och hur kommer den senaste tidens händelser med SD-politiker inblandade, järnrören, den öppna rasismen och fyllan, att påverka opinionen? I en önskan om att få tydliga och snabba svar har man i vissa fall dragit förhastade slutsatser.
För Dagens Nyheter var det till exempel oemotståndligt att upptäcka att kurvan för antalet som varslas om uppsägning i Sverige stämmer överens med kurvan för SD:s opinionssiffror – åtminstone delvis och under den senaste tvåårsperioden. Att det inte stämmer alls för åren dessförinnan, 2008–2010, bortser man helt ifrån, liksom andra tänkbara förklaringar. En statsvetare, Andreas Johansson Heinö, säger att SD-väljare ”är mer oroliga för framtiden” och så var det klart. Därför röstar man på Sverigedemokraterna och därför är stödet särskilt starkt nu i höst, när industrivarslen duggar tätt.
Den som söker samband finner också sådana. En bläckfisk kan gissa rätt segrare i tre fotbollsmatcher i rad (chansen är 12,5 procent) och en två år lång opinionskurva kan uppvisa likheter med till exempel regnstatistiken på Nya Zeeland. Men ju längre tid, ju större material som samlas in, desto troligare att det visar sig vara slumpen som spelar oss ett spratt.
Det ökade antalet varsel inom industrin sammanfaller också med en faktisk bild av SD-väljarna, nämligen att partiet har lättare att locka män och lågutbildade än kvinnor och högutbildade. Men det finns fortfarande inga bevis för att den som riskerar att förlora sitt arbete plötsligt skulle attraheras av rasistiska åsikter.
Då är det mer sannolikt att den relativa opinionsframgången för partiet (+ 0,3 procent i DN/Ipsos mätning) hänger samman med partiets underifrånperspektiv, att vara den som utmanar maktetablissemanget. Därför spelar också antalet fördömanden av Ekeroth, Almqvist och kompani, och styrkan i dessa, mindre roll. Dessutom är det ett känt faktum att Sverigedemokraterna fått upp sin kärnfråga på dagordningen, och även fått den att diskuteras från sin egen utgångspunkt (vilket manifesterades när SVT:s Agenda ställde frågan ”hur mycket invandring tål Sverige?”).
Vi får helt enkelt vänta och se vilken effekt SD-männens beteende har haft på väljarna. Helt säkert har det fått de övriga sju riksdagspartierna att vakna till och förstå vad Sverigedemokraterna egentligen handlar om – att det är ett rasistiskt parti.
Vissa tror att november månads händelser kommer att blekna med tiden, att Jimmie Åkesson kan rensa ut de värsta rötäggen och gå vidare. Men från och med nu kommer mobilkameror och sociala medier att vara Sverigedemokraternas fiende, från att tidigare mest ha tjänat partiets syften. Det är också upp till övriga partiledare att påminna om SD:s själ, ända in i valrörelsen 2014. På valdagen kommer nog inte heller väljarna att ha samma överseende som när opinionsinstitutet ringer och det spelar mindre roll vad man säger.