Fyra unga män besköts i söndags kväll vid en grillkiosk i Tensta. En av de fyra rapporteras vara kritiskt skadad. Polisen betraktade i går händelsen som mordförsök. Det ligger nära till hands att misstänka ett gängkrig av det slag som under hösten pågått i Göteborg.
Hur den eller de som sköt fått tag i vapnet eller vapnen vet vi ännu inte. Däremot vet vi att de flesta dödsskjutningar i Sverige sker med illegala vapen, ofta insmugglade till exempel från konflikterna på Balkan. Stölder ur militära förråd har däremot blivit ovanligare.
Det är givetvis bara en tillfällighet att EU-kommissionen i går presenterade förslag till åtgärder som kan vidtas på unionsnivå för att minska vapenvåldet. Men attacken i Tensta är en av många illustrationer till hur allvarligt problemet är. Tusen personer skjuts ihjäl varje år inom EU.
Sverige hör till de länder som har en bra och restriktiv vapenlagstiftning. Men skillnaderna inom Europa är stora. Delvis kan de förklaras med olika historiska erfarenheter och traditioner. Men inga sådana historiska skillnader är någon ursäkt för att låta förhållanden som underlättar för fel personer att få tag i vapen bestå.
Frågan drivs av Sveriges EU-kommissionär, Cecilia Malmström. Hon beskrev i Svenska Dagbladet i går några av de skillnader som finns mellan EU:s medlemsländer. Det finns inga gemensamma regler för hur vapen ska märkas med serienummer vid tillverkningen. Vissa länder saknar helt bestämmelser av det slag som vi har i Sverige om att lagliga jaktvapen måste hållas inlåsta när de inte används. Reglerna för hur avlagda vapen ska förstöras varierar starkt. Detsamma gäller reglerna för vilka vapen som kan räknas som samlarobjekt och därmed faller utanför den vanliga vapenlagstiftningen.
Vilka får inneha vapen och vilka vapen får de ha? Också här varierar både bestämmelser och praxis. Det finns exempel på att personer med psykiska problem ändå har fått vapenlicens och på hur minderåriga fått tag i vapen som vuxna anhöriga haft tillgång till.
Även straffbestämmelser och brottsdefinitioner varierar. Vapensmuggling borde naturligtvis vara ett entydigt begrepp, likadant i hela unionen. Också privat vapentillverkning med hjälp av smådelar från avlagda vapen som kan beställas över nätet och skickas med posten borde betraktas likadant i hela unionen.
Kriminella kommer alltid att söka efter de svaga punkterna i det ena eller andra landets lagstiftning. Några absoluta garantier mot illegal vapenhantering kan ingen utlova. Men det är tydligt att betydligt mer än hittills kan göras och att en europeisk samordning är väsentlig för att man ska nå resultat.
Det betyder dock inte att vi inte kan göra mer i Sverige. Straffminimum för grovt vapenbrott borde kunna höjas, tullen måste tillförsäkras resurser för att komma åt smuggling. Den beväpnade gängkriminaliteten måste brytas.