Översiktsplanen för Uppsala stad håller på att förverkligas för fullt. Staden byggs ut på längden, tvären och på höjden. Rivningstomter bebyggs med fem- och sexvåningshus, "tomma" gräsytor fylls av bostadshus och vindsutrymmen omvandlas till häftiga våningar för stadens yuppisar. Det sjuder av växtkraft i Uppsala.
Man kunde kanske tro att de som värnar om stadens grönområden för en ojämn kamp mot utbyggnaden av staden, men riktigt så är det inte. I översiktsplanen är grönstrukturen, som det heter på byråkratiska, noga planerad även om förstås en del grönområden ser utrotningshotade ut. Gränby backar, t ex, hur skall det bli där? Och Seminariekolonin som enligt planerna skall bebyggas - fast det skulle behövas en park där. Den grönstrukturella fördelningspolitiken är ojämlik: allt finns i söder och väster men nästan ingenting i öster och norr. Det saknas förvisso ytterligare en stadspark i den norra eller östra delen av staden. Ser man till tillgången på så kallade stadsdelsparker är fördelningen också ojämn. Många stadsdelar saknar park.
Gör man en vandring genom det centrala Uppsala med kommunens stadsträdgårdsmästare Karin Åkerblom får man åtskilliga gröna stänk i blicken. Det är så lätt att glömma bort en del småparker som löser upp den stendominerade stadskärnan, t ex den som ligger i hörnet av Östra Ågatan och Bangårdsgatan och där Uppsalas äldsta syrenträd står. Eller den lilla parkbiten som ligger intill S:t Olofsbron och som åtminstone jag inte hade en aning om att den heter Gotlandsparken (den ligger nedanför Gotlands nation). Och alla mindre gröna oaser intill Fyrisån.
Stadsträdgården (ja, den heter enligt stadsträdgårdsmästaren så och inte Stadsparken) är ju stadens gröna pärla. Med förtjusning visar Karin Åkerblom runt. De gamla träden skuggar gräsmattorna där stadens unga gärna tar siesta eller spelar kubb och i rabatterna lyser det gult och rött, årets parkfärger i Uppsala. Gul är också Gula villan i Stadsträdgården. Den vill Karin Åkerblom låta rusta upp och hon hoppas på kaférörelse där. Hon vill också att Stadsträdgården får mer generös belysning eftersom många drar sig för att vistas där när det blivit mörkt.
Om Stadsträdgården är Uppsalas gröna finrum är de nyligen upprustade kajerna utmed Fyrisåns östra sida stadens allrum. Hit söker sig framför allt alla ungdomar. Bryggan nedanför Fjellstedtska har ju blivit framför allt gymnasieungdomarnas favoritställe. Mellan Nybron och Islandsbron är det studenterna som dominerar. Karin Åkerblom ömmar för att stadens ungdomar skall ha någonstans att sitta och träffas - utan att det behöver kosta dem pengar. Ungdomar är ju i någon mening hemlösa i stadskärnan. Årummet är till också för dem, säger hon.
Tillgången till gröna ytor är viktig för människors välbefinnande: det finns åtskillig forskning som visar hur viktiga närbelägna grönytor är för hälsan.
- Jag vill verkligen värna om den biologiska mångfalden, men ofta betyder människors - och barns - behov mindre än alla andra intressen som gör anspråk på ytor i staden, säger Karin Åkerblom.
- Det är så synd! Barn har ju sådant behov av skog och mark att röra sig och leka i, men ofta anses utrotningshotade arter vara viktigare, suckar hon.
Men å andra sidan - vilken storstad har en riktig skog som Stadsskogen mitt i stan? En skog där man kan jogga, ströva, åka skidor, cykla eller bara njuta av en stunds tystnad och stillhet i? Stadsskogen fyller alla krav man kan ställa på en grön lunga, men frågan är hur länge den räcker för att balansera den växande stadens behov av andrum.