Barack Obamas valseger 2012 är i vissa avseenden viktigare än segern 2008.
Den stora symboliska förändringen då var att en politiker med afroamerikansk bakgrund kunde vinna en klar majoritet av väljarna, med ett budskap som syftade till att överbrygga klyftorna i det amerikanska samhället och återskapa förtroendet för USA:s internationella ledarroll.
Men valet av Obama sammanföll med en kollaps på finansmarknaderna som hotade både USA självt och den internationella ekonomin. Ändå valde motståndarpartiet, Republikanerna, när nationell samling var som mest önskvärd i stället en obstruktionstaktik som stred mot alla amerikanska politiska traditioner.
De förväntningar som många fäste vid Obama var redan från början orimligt stora. Och när den ekonomiska kollapsens konsekvenser blev kännbara för miljontals amerikaner så fick också hans mest extrema motståndare ett slags indirekt trovärdighet som mycket väl hade kunnat leda till ett skifte i Vita huset.
Det hade i så fall inneburit att krafter i amerikansk politik som inte förtjänar någon uppmuntran hade stärkts, att verkliga framsteg under Obamas tid hade upphävts och att valet av en annan president än en vit man hade framstått som ett experiment som inte borde upprepas.
Mitt Romney är inte någon extremist. Men under kampen om partiets nominering tvingades han inta allt extremare positioner och ta avstånd från i stort sett allt han tidigare tyckt eller själv genomfört.
Under hösten försökte han återgå till en mer moderat linje. Men konsekvensen blev att intrycket av den republikanske kandidaten som en man utan några egna övertygelser förstärktes. Som president skulle han ha stått under hård och konstant press från det egna partiets mest inskränkta och oförsonliga företrädare.
Detta betyder dock inte att Obama bara var den ”minst dåliga” kandidaten. Tvärtom har det han uträttat skymts av de ekonomiska svårigheterna och av extremismen bland hans motståndare. USA har nu tagit viktiga steg mot en allmän sjukförsäkring – en uppgift som ingen tidigare president gått iland med att lösa. Finanskrisen har hanterats med större framgång än motsvarande svårigheter i Europa: bilindustrin är kvar, arbetslösheten är hög men långsamt på väg ned, bostadsmarknaden visar åter livstecken – och den djupa depression som hotade hösten 2008 har undvikits. Den internationella respekten för USA har återställts, engagemanget i Irak och Afghanistan går mot sitt slut, Moammar Gaddafi i Libyen är borta – liksom Usama bin Ladin.
Man hade kunnat önska sig ännu mer. Men presidenten är inte allsmäktig och det som faktiskt uträttats skulle ha ingett respekt också under mer normala tider än dem vi upplevt de senaste åren.
Betydelsen av att ha en stabil och rationellt tänkande person i ledningen inskärptes ytterligare av lovorden – också från mer moderata republikaner och oberoende – för hanteringen av stormen Sandy kort före valet.
Men det viktigaste är ändå något annat. Omvalet av Obama markerar att USA är och måste vara ett mångfaldens samhälle.
Medan Republikanerna ända sedan Richard Nixons tid valt en strategi som attraherat missnöjda vita män och stött bort andra väljargrupper, har Demokraterna valt att vara inkluderande – det ska inte spela någon roll vem du är eller varifrån du kommer. Trots all patriotisk retorik från Republikanerna är det Demokraterna som nu är mest i samklang med USA:s egna bästa traditioner.
Obama kan inte vila ut länge efter valrörelsen. Om ingen uppgörelse kan nås om statens finanser utlöses vid nyår skattehöjningar och utgiftsminskningar som kan få allvarliga följder för hela ekonomin. Och en uppgörelse måste på något sätt förankras i kongressen, där Republikanernas kontroll av Representanthuset och Demokraternas övertag i Senaten består.
Trycket både på Obama och på Republikanerna att hitta en kompromiss kommer att vara mycket stort. Medan kristecknen hopas i Europa är återhämtningen i USA en stabiliserande faktor – liksom att landets ledning ligger hos en president med moralisk kompass och utan dogmatiska låsningar.