Segerstedt var inte ensam
Ingen ifrågasätter att Torgny Segerstedt, Handelstidningens chefredaktör till sin död våren 1945, var Sveriges och Nordens ledande antinazistiska opinionsbildare. Men Segerstedt var inte så ensam som han ibland framställs. En av många meningsfränder var läkaren och riksdagsledamoten Israel Holmgren (1871 - 1963). Sextio år efter krigsslutet finns det goda skäl att lyfta fram just hans insatser.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det hör till myterna om andra världskriget att mycket litet var känt utanför Tyskland om vad som verkligen hände under nazisternas styre. I verkligheten var regimens karaktär uppenbar redan från första stund. Israel Holmgren ansåg att för en person i hans ställning var det en moralisk plikt att sprida upplysning om vad som skedde.
År efter år turnerade Holmgren, som medlem i kretsen kring Ture Nermans tidning Trots allt! och föreningen Kämpande demokrati, runt landet och höll brandtal mot nazismen, ofta inför fullsatta hus. Ett antal av hans föredrag utgavs i bokform med titeln Nazisthelvetet. Resultatet blev tryckfrihetsåtal och Holmgren dömdes efter en otäck process 1942 för att ha smädat främmande makt.
Indignationen blev stor och en rad kända personer engagerade sig för Holmgrens sak. Boken utgavs igen, nu med den ironiska titeln Nazistparadiset — men alltjämt med helvetes-lågor på omslaget. Nu hade det blivit 1943, krigslyckan hade vänt och de ämbetsmän som året innan sett rikets säkerhet hotad vågade nu låta texten passera. Inget åtal väcktes och den tidigare domen föll i glömska.
Förra sommaren (25/7) analyserade Ola Larsmo i DN:s kulturdel, med fallet Israel Holmgren som illustration, den vacklan mellan olika hållningar till nazismen som präglade den svenska statsapparaten och de personer som bar upp den under andra världskrigets första år. Den tydliga omsvängningen till Tysklands nackdel mellan 1942 och 1943 har dokumenterats i en viktig avhandling för några år sedan av historikern Paul Levine.
@3a Text:Desto sorgligare är det då att Larsmo förvanskar Israel Holmgrens politiska hållning i övrigt. Han skriver att Holmgren 1934 besökte Sovjetunionen utan att urskilja mycket av förtrycket. Slutsatsen är förutsägbar: Holmgren "platsar säkert på en av Per Ahlmarks medlöparlistor".
Måste man skriva så i DN? Det kan ju tyckas vara elegant att sparka på Ahlmark genom att påminna om en liberal antinazist som inte brydde sig om kommunismen och var medlem i den vänsterinriktade intellektuella organisationen Kulturfront, startad 1935 av författaren Henry Peter Matthis. Det är bara det att allt är fel.
Det hade räckt om Larsmo läst det kapitel i Israel Holmgrens memoarer (Mitt liv, del 2, 1959) som han påstod att han hade läst. Där berättar Holmgren hur han och några andra medlemmar 1938 krävde att Kulturfronts styrelse skulle fördöma Moskvarättegångarna och Stalins dödsdomar, hur han som en följd av styrelsens vägran lämnade föreningen (där han då var ordförande) och personligen engagerade sig för dömda läkarkolleger.
Förloppet finns dessutom utförligt relaterat i Louise Drangels avhandling Kämpande demokrati (1976), standardverket för den som intresserar sig för svensk antinazistisk opinionsbildning. En viktig källa är Ture Nerman som tillsammans med Holmgren lämnade
Kulturfront. Organisationen försvann snart därpå — allmänt uppfattad som en front för sovjetpropaganda. Allt förtegs i Larsmos artikel.
Medlöpare var Israel Holmgrens minst av allt. Hans motstånd mot såväl nazistiska och fascistiska som kommunistiska diktaturer och deras medlöpare var starkt, klarsynt och konsekvent. I det avseendet liknade han de tusentals mindre kända svenskar som på olika sätt engagerat sig i demokratiskt opinionsarbete både under kriget och i vår egen tid — Per Ahlmark inräknad. Under 30- och 40-talen var han en förebild. I dag bör vi se honom som en viktig föregångare.