Det ser ut som en historisk seger i Ukraina. Oppositionens presidentkandidat, förre premiärministern Viktor Jusjtjenko, tycks ha besegrat den sittande premiärministern Viktor Janukovitj i den andra omgången av det ukrainska presidentvalet.
Vallokalsundersökningarna visar en varierande men ändå tydlig övervikt för Jusjtjenko. Därmed skulle Ukraina ha gjort ett historiskt val - vänt sig mot väster, EU och demokratin, bort från ett dystert totalitärt och diktatoriskt förflutet i skuggan av Ryssland/Sovjetunionen.
Men varför dessa förbehåll och reservationer? Skall man inte kunna lita obetingat på vallokalsundersökningar som visar 54-43 i ett fall, och 49,4-45,9 i ett annat fall?
Svaret är att vi inte talar om en normal fullmogen demokrati, utan om just Ukraina. Detta land befriade sig förvisso från det kommunistiska oket och blev formellt självständigt år 1991, precis som övriga tidigare sovjetrepubliker.
Men sedan dess har landet varit i händerna på den gamla nomenklaturan, som utan synbar samvetsnöd omformat Ukraina från forna tiders kommunistiska planekonomi till dagens rövarkapitalism, med många trådar till maktens män i Moskva. De har aldrig lagt fingrarna emellan när det gällt att försvara sin maktställning och sina privilegier.
Journalister som kommit sanningen alltför tätt på spåren har försvunnit - och Viktor Jusjtjenkos vanställda ansikte tyder på att han har rätt när han hävdar sig ha varit utsatt för ett försök till förgiftning.
Av dessa och en rad närbesläktade skäl är det för tidigt att utkora en valsegrare redan på detta stadium. Det kan tyvärr inte uteslutas att söndagskvällens segerjubel förbyts i måndagsmorgonens baksmälla. Inte för inte hävdades det i går kväll från premiärministerns kontor att Janukovitj trots allt vunnit valet.
Problemet är ju att den som sitter på makten och har ett tillräckligt rymligt samvete kan "korrigera folkviljan" och fuska fram ett lämpligt valresultat. Man kan misstänka att den sittande maktapparaten erinrar sig det kamrat Stalin på sin tid brukade framhålla, nämligen att det viktiga inte var hur rösterna föll i ett val, utan vem som räknade dem.
Frågan är ändå hur mycket Ukrainas makthavare vågar fuska. 5 000 utländska valobservatörer synar dem i sömmarna, tillsammans med många företrädare för oppositionen. Kanske segrar folkviljan till slut, trots allt.