Senaste nytt i säkerhetsrådet
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Sudan fick till slut sin militära trupp om nästan 20.000 man under FN:s och Afrikanska Unionens gemensamma ansvar. Ur folkrättslig synpunkt är det intressant att truppen fått ett tvingande mandat under FN-stadgan att vid behov använda våld för att försvara, förutom sig själv, humanitära hjälparbetare samt civilbefolkningen mot attacker.
Hybridoperationen - som den gemensamma truppen kallas i säkerhetsrådets resolution - skall ha en övervägande afrikansk karaktär vad det nu kan betyda, och, viktigare, trupperna skall så långt möjligt rekryteras från afrikanska länder. Det senare ligger i allas intresse, inte minst i eventuella deltagande västländers som minst av allt vill offra sin personal.
I den Demokratiska Republiken Kongo slog säkerhetsrådet än en gång fast sina sanktioner, framför allt ett generellt vapenembargo - fast vapnen fortsätter att strömma in, säger säkerhetsrådet - och riktade sanktioner mot särskilt svårartade individuella krigsherrar.
I Somalia upprepade säkerhetsrådet också vikten av det vapenembargo som faktiskt varit i kraft sedan 1992, samma år som George Bush d.ä. i den nya världsordningens anda storstilat lät amerikanska trupper stiga i land i Somalia på bästa sändningstid. Något han senare skulle ångra och Bill Clinton skulle dra sig ur helt.
Mandatet för FN:s fredsbevarande operation i Etiopien och Eritrea förlängdes av säkerhetsrådet liksom mandatet för FN-operationen i Elfenbenskusten samt för de franska trupper som stöder FN-operationen. Nu skall val organiseras i Elfenbenskusten.
I juni avslutade säkerhetsrådet formellt, och nästan cyniskt, det vapeninspektionsprogram för Irak som varit i kraft sedan 1991. Avslutandet kombinerades med en kraftfull uppmaning till Irak att inte skaffa sig massförstörelsevapen; knappast vad man skulle vänta sig av Iraks nuvarande regering med tanke på upprinnelsen till de nuvarande "svåra omständigheterna" i Irak, som Migrationsverket kanske skulle ha uttryckt saken. FN:s engagemang i Irak omprövas i dagarna - kan och vill FN verkligen engagera sig mer i Irak?
Tidigare, i maj beslöt säkerhetsrådet att upprätta specialdomstolen för Libanon som skall utreda mordet på den tidigare premiärministern Rafiq Hariri 2005. Domstolen skall endast tillämpa libanesisk lag, vilket det kunde tyckas som en libanesisk domstol skulle ha kunnat göra själv. Säkerhetsrådets engagemang illustrerar den politiska betydelsen av en rättegång och får det antas den bristande tilltron till Libanons eget rättsväsen.
En potentiell konflikthärd som finns kvar för säkerhetsrådet att hantera efter semestern är Kosovo och dess framtida status.
Vådan av internationell administration beskrevs på ett initierat och kvalificerat sätt av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter på försommaren. Mycket av kritiken fokuserar på rättsosäkerheten på olika nivåer i systemet, från individnivå till frågan med vilken rätt det internationella samfundet över huvud taget tar över makten i ett land eller en provins som i Kosovo.
Frågorna har diskuterats länge och ingående i den folkrättsliga litteraturen - senast alltsedan säkerhetsrådet tinade efter slutet på det kalla kriget.
Före dess var frågor om internationell förvaltning aktuella i första och andra världskrigets kölvatten då segrarmakterna skulle överta styrelsen av förlorarnas kolonier. Hur segrarmakterna skötte sina uppdrag övervakades av Nationernas Förbund respektive FN. Det nya med administrationen av Kosovo är att det är FN självt som har makten. Formellt finns det ingen högre instans som kan kontrollera maktutövningen.
Vilken den framtida lösningen på Kosovosituationen än blir verkar den inkludera något slags internationell övervakning. EU är ett naturligt och hett tips på framtida övervakare av Kosovo.
Ödesdigert skrev EU så tidigt som 2003 - när behovet av att manifestera en gemensam europeisk säkerhetsstrategi efter splittringen över Irakkriget kändes tvingande - att trovärdigheten i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är avhängig av att EU lyckas bevara stabiliteten på Balkan. Det är ett högt spel, men låt oss för all del hoppas att EU kan försvara sin trovärdighet.