Senfärdigt uppvaknande
Även den bästa av avsikter kan spåra ur och resultera i en tragedi som en följd av bristande förutseende eller rent slarv. I Dagens Nyheter kunde vi i går ta del av ett djupt upprörande exempel.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Avsikterna bakom brunnsborrningsprogrammet, som initierades av FN:s barnfond Unicef och genomfördes av Världsbanken och en lång rad nationella biståndsorgan (däribland Sida), var de allra bästa.
På 1970-talet härjades Bangladesh av inbördeskrig och översvämningar. Omkring en kvarts miljon människor dog varje år av sjukdomar som bland annat kolera och diarré, som sprids med smutsigt vatten.
Vad var då naturligare än att försöka lindra nöden genom att förse folket med friskt vatten? Och hur skulle det ske, om inte med hjälp av att man borrade brunnar?
Sagt och gjort. De utländska biståndsorganisationerna finansierade närmare en miljon brunnar, och tillsammans med myndigheterna genomfördes stora kampanjer för att förmå människorna att dricka det friska
brunnsvattnet.
Men i alldeles för många fall var brunnsvattnet inte friskt. Den mest omfattande undersökningen av Bangladeshs borrade brunnar, utförd av brittiska geologer, visar att minst en fjärdedel av brunnarna innehåller halter av arsenik som är fem gånger större än vad som är tillåtet i väst.
Som om detta inte var illa nog visar det sig också att konstbevattning från borrade brunnar under den torra årstiden i många fall bidragit till att sprida ut arsenik på risfälten.
Så kan de bästa avsikter leda till det mest katastrofala resultat. Men vad som är nästan lika illa, och som borde ge den rika världens alla biståndsorganisationer underlag för djup och ödmjuk eftertanke,
är att det dröjde så länge innan det hände något.
Redan 1983 kom nämligen de första varningssignalerna. Hudläkaren Kshitish Saha i Calcutta stötte på patienter med ovanliga hudfläckar och insåg att de hade blivit förgiftade. Han publicerade resultaten i en tidskrift för indiska hudläkare, och sedan hände inget mer. En liknande rapport 1988 gick lika spårlöst förbi.
Varken myndigheterna i Bangladesh eller biståndsorganisationerna tycks ha varit särskilt intresserade av att i brådrasket rätta till sitt möjligen förklarliga, men till sina konsekvenser förfärliga misstag. Sida upphörde, enligt DN, med sina brunnsborrningar i de områden där arsenik upptäckts i berggrunden först 2001. Det förefaller, milt uttryckt, vara i senfärdigaste laget.
Det finns, som sagt, skäl för ödmjuk eftertanke. Misstag kan förvisso alla begå, men den stora samvetsfrågan är förstås om det skulle ha dröjt lika länge att rätta till misstaget om giftkatastrofen inte inträffat i ett u-land utan i något land i den rika delen av världen?