Serbien måste välja
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Våren 2006 blir avgörande för Serbiens framtid. I maj håller Montenegro, den enda av de f d jugoslaviska delrepublikerna som fortfarande har formella band till Serbien, folkomröstning om full självständighet. Sedan ett par veckor pågår det som avses vara slutförhandlingar om Kosovos framtid och mycket talar för att Serbien kommer att tvingas acceptera självständighet för den albanskt dominerade provinsen.
Parallellt med detta förbereds samtal med EU om ett associationsavtal som ett första steg mot ett framtida medlemskap. Men EU:s utrikesministermöte i veckan krävde enhälligt och entydigt att Serbien ska samarbeta fullt ut med Haagdomstolen. Det betyder att Mladic, förutsatt att han befinner sig i Serbien, måste gripas för att ställas inför rätta.
Mladic var överbefälhavare för den bosnienserbiska armén i Bosnienkriget och har åtalats bl a för folkmord. Majoriteten av serberna skulle sannolikt välkomna att han nu ställs till svars för sina handlingar.
Slobodan Milosevics storserbiska politik har, till allt annat elände, också medfört att Serbien självt blivit isolerat och fattigt. Den enda realistiska vägen ut ur återvändsgränden är att satsa på att ekonomiskt och politiskt integreras med det
övriga Europa. Landets egna politiska ledare mäktar kanske inte med detta — men med draghjälp från Bryssel och Strasbourg kan det gå.
EU:s förmåga att genom sin blotta existens stimulera en utveckling åt rätt håll i länder som drabbats hårt av diktatur och isolering demonstreras åter med all tänkbar tydlighet. Men riskerna för Serbiens politiska ledning är inte desto mindre stora. Även
om opinionsmätningarna visar att majoriteten i landet gärna ser att Mladic lämnas över till Haag så är generalen fortfarande en hjälte i andra serbers ögon.
Regeringens parlamentariska underlag kan rämna om Mladic grips och president Vojislav Kostunica vill inte gå till historien som den som till-lät en utlämning av Mladic till den tribunal som många serber alltjämt anser är orättvis mot deras land.
Skulle utvecklingen både när det gäller Mladic, Kosovos ställning och Montenegros folkomröstning gå de nationalistiska grupperna emot så vet ingen säkert vad som kan hända. Den serbiska armén har sina egna skäl att ogilla tanken på integration i EU (och kanske Nato) eftersom de gamla officerarna då troligen snabbt skulle ersättas av yngre förmågor. Man behöver inte spekulera i en militärkupp för att inse att armén förfogar över möjligheter att åtminstone tills vidare blockera Serbiens väg mot Europa.
Möjligen hoppas regeringen och president Kostunica kunna utverka en för Serbien bättre lösning av Kosovofrågan genom att dra ut på överlämnandet av Mladic. Men den grundläggande problematiken — att Kosovos befolkning är till 90 procent albansk och inte accepterar serbisk överhöghet — kan man inte upphäva. Och utan samarbete med tribunalen blir det inga EU-förhandlingar.
En lösning av problemet Mladic är alltså nödvändig. En möjlighet som nu nämns i spekulationerna är att generalen på det ena eller andra sättet skickas över till Bosnien och grips där, på den bosniska regeringens ansvar. Med tanke på historien vore det inte alldeles opassande.