På ett sätt är det lättare att vara finansminister i sämre tider. Med budgetunderskott följer krismedvetenhet hos befolkningen och en stor förståelse för besparingar och uteblivna reformer. När överskotten sedan kommer tillbaka ökar förväntningarna hos alla grupper i samhället, med följden att åtminstone några kommer att bli besvikna.
Det är med andra ord en svår pedagogisk uppgift som väntar Anders Borg de kommande åren. Skolan, vården, järnvägen och småföretagen är bara några exempel på samhällssektorer som anser sig stå först i kön för reformer. Regeringen måste prioritera, och därmed också prioritera bort. Svekdebatten lurar runt hörnet när alla vill ha omedelbar utdelning.
I detta läge känns det tryggt att ha Finanspolitiska rådets rapport 2011 att luta sig mot. Det oberoende rådet, som årligen granskar regeringens finanspolitik, kommer som vanligt med såväl varningar som pekpinnar, och ställer sig tveksamt till delar av politiken. Men på det stora hela är regeringen på rätt väg, är det tydliga budskapet i rapporten.
I rapporten varnas framför allt för effekten av ”stora skattesänkningar” samtidigt som statens utgifter ökar kraftigt. Det som avses är det aviserade femte jobbskatteavdraget samt höjningen av brytpunkten för statlig skatt 2012.
Men rådet borde applådera den senare åtgärden eftersom man vill se en återgång till skattesystemet efter den stora reformen 1991, då färre betalade statlig skatt. Och jobbskatteavdraget hade man heller ingenting emot i 2010 års rapport, då det antogs ”vara effektivt för att öka sysselsättningen på lång sikt”. Men ju närmare högkonjunkturen vi kommer, desto mindre effekt av reformer som lockar till ännu mer arbete.
Finanspolitiska rådet talar för enkelhet och tydlighet. Differentierade skatte- och momssatser är i sig av ondo, även om de vid ett givet tillfälle kan ha positiva effekter för landet. Ett exempel är värnskatten, som gav en positiv injektion när det såg som mörkast ut i svensk ekonomi i mitten av 1990-talet, men som sedan haft skadliga effekter under ett drygt decennium.
Ingen förväntar sig att en regering ska anamma ekonomiska råd rakt av, inte ens om de vore ”bra för landet”. Politik är trots allt mer än den kamerala uppgiften att hantera intäkter och kostnader på ett ansvarsfullt sätt.
Men man kan förvänta sig en riktning, ett mål med finanspolitiken. Tycker man att det är önskvärt med enhetliga och tydliga system? Vill man sträva mot detta och i vilken takt? Likt tidigare regeringar ger inte heller Alliansregeringen något besked på den punkten.
Som helhet är Finanspolitiska rådets rapport inte ett effektivt slagträ i händerna på oppositionen. Kritiken mot regeringens politik är i de flesta stycken sådan att den skulle vara starkare mot de motsvarande förslag som setts från rödgrönt eller socialdemokratiskt håll. Undantaget är det femte jobbskatteavdraget, vilket också är skälet till att ekonomiskpolitiske talespersonen Tommy Waidelich (S) ”välkomnar rapporten”.
Nu när pengarna ska fördelas skadar det inte att påminna om att krisen i stora delar av Europa och i USA fortfarande pågår för fullt. Där handlar det om att minimera skadorna.
Här är det mest betungande själva ansvaret, att åtgärderna får en långsiktig positiv effekt. Anders Borg har nog vett att inte beklaga sig när han möter sina kolleger i Bryssel.