@3b Text ojämn höger:Det senaste exemplet heter Göran Johnson. Vid årsskiftet avgår han som ordförande för det mäktiga fackförbundet Metall, där han har härskat sedan 1993. Den posten gav honom bland annat en plats i socialdemokraternas verkställande utskott, VU. Det innebär att han har haft en av partiets högsta positioner under alla de elva år som socialdemokraterna har styrt Sverige sedan Carl Bildts gäng fick lämna Rosenbad.
Nu är han på väg bort från maktens centrum. Och som ett brev på posten kommer det ett oväntat debattinlägg.
Mer jobb i den privata sektorn är förutsättningen för att den offentliga sektorn ska klara de utmaningar vi har framför oss, sa Göran Johnson i en radiointervju. I det har han helt rätt. Många delar i den offentliga sektorn behövs för att den privata sektorn ska fungera bra — till exempel skola och rättsväsende.
Men den privata sektorn kommer först. Utan produktion i den privata sektorn, inga skatteintäkter. Utan skatteintäkter, inga pengar till lärar- eller polislöner.
Problemet är att socialdemokrater har en förmåga att strunta i det där. Det senaste årets hetaste diskussion har handlat om hur jobben ska växa fram. Regeringen, med Göran Persson i spetsen, har länge stått svarslös. Jobben kommer, jobben kommer, har statsministern sagt, upprepat som ett mantra.
När han nu äntligen gör något annat än att snacka blir det gardinupphängarjobb — i den offentliga sektorn. Regeringen räknar inte med nya jobb i den privata sektorn och verkar inte ens tycka att detta är ett problem.
På så sätt är det bra att Göran Johnson tar bladet från munnen. Men varför först nu? Varför inte när han satt i det mäktiga VU och hade statsministern på andra sidan bordet? Varför inte under
kongressen i Malmö inför de 350 socialdemokratiska ombuden?
Göran Johnson är förstås inte ensam om att hålla tyst när han befinner sig inne i maktens korridorer men frispråkig när han är på väg ut. År 2003 blev Ardalan Shekarabi ordförande för SSU. Redan då fick regeringen hård och välförtjänt kritik för den inhumana flyktingpolitiken. Men från SSU hördes inte ett pip. Förrän den 31 juli 2005. Då skrev Ardalan Shekarabi på DN Debatt att regeringen borde säga ja till flyktingamnesti. Dagen därpå avgick han som SSU-ordförande.
Den som tror att det här är ett begränsat eller nytt fenomen har fel. Det mest klassiska kapitlet i sagan om socialdemokratiska sanningssägare handlar förstås om förre finansministern Kjell-Olof Feldt. Han satt år ut och år in och genomförde en politik som han inte trodde på. Trots att löntagarfonderna var "en jävla skit" var han med om att baxa dem hela vägen genom riksdagen. För att lätta sitt dåliga samvete skrev han en bok strax efter sin avgång, som Carl Bildt gärna läste högt ur under valrörelsen.
Man kan tycka att det är modigt av föredettingarna att utmana invanda föreställningar i det egna partiet genom offentlig debatt. Jag tycker det är fegt att de håller tyst så länge.
Håkan Jacobson | Ledarskribent