Nu var det inte om Riveros poesi som intervjuaren, den svensk-kubanske journalisten Alexis Gaínza Solenzal, ville veta mer utan om demokratirörelsen på Kuba. Den skakades svårt våren 2003 då över 70 demokratiförespråkare och fristående journalister fängslades och dömdes i summariska rättegångar. De flesta fick straff på 15—25 år. Ett par dömdes till livstids fängelse.
"Brotten", enligt domstolarna, var i de flesta fall att de påstås ha försökt störta den kubanska regimen, detta med hjälp av USA:s servicekontor i den kubanska huvudstaden Havanna.
Fångarna spreds ut över Kubas fängelser, företrädesvis på långt avstånd från deras hemorter. Många av dem, bl a Rivero själv, har lidit svårt under fängelsetiden. De har inte fått medicin eller läkarhjälp när de insjuknat.
Många har också hungerstrejkat när förhållandena blivit för svåra. Några är nu svårt sjuka, t ex sociologen Hector Palacios, vars hustru Gisela Delgado har en stående inbjudan till bokmässan eftersom hon var den som drog i gång den fria biblioteksrörelsen på Kuba. Ännu har hon inte fått tillstånd att resa till Göteborg.
Demokratirörelsen på den karibiska ön lever vidare, trots åderlåtningen 2003. Den är nu organiserad i små grupper, berättade Rivero för den stora publiken på det Internationella torget på bokmässan. Visst finns det grupperingar som lierar sig med USA men i demokratirörelsen finns också kristdemokrater, marxister, liberaler, socialister och socialdemokrater. Det finns allt, från höger till vänster, sa Rivero.
Oppositionen är inte en enad front utan är sinsemellan oenig. Det som förenar grupperna är att de vill ha en normalisering och en fredlig övergång till demokrati på Kuba.
—Den kubanska diktaturen är inte som högerdiktaturerna, resonerade Rivero. Den är i stället vetenskaplig och grundar sig på ett stalinistiskt system. Många politiker är också utbildade i det gamla Sovjetunionen och förde med sig dessa strukturer hem igen.
Den oberoende journalistiken på Kuba har som mål att vara beskrivande, men inte fördömande. Den vill också beröra ämnen som annars inte tas upp av den officiella propagandan.
—Det gäller inte minst den apartheid som finns på Kuba, poängterade Rivero. De bästa stränderna, hotellen, restaurangerna har kubanserna själva inte alls tillträde till. De är bara till för de utländska turisterna.
Det ligger förstås i den kubanska regimens intresse att utmåla demokratirörelsen som USA-stödda samhällsomstörtare. Men det är ju inte sant. Målet är så enkelt: en demokratiskt styrt nation.
Kersti Kollberg | Ledarskribent