Det finns inget som säger att dagens svenska partistruktur är den optimala eller att alla dagens riksdagspartier har förmåga att förnya sig så att de även i fortsättningen kan attrahera politiska talanger och vinna förtroende hos vanligt folk.
Däremot finns det skäl att reflektera över vad politiska partier är till för och hur det demokratiska systemet bör fungera. Det är naturligtvis ingen slump att partisystemet i nästan alla demokratiska stater har vissa gemensamma drag och att de mönster som är invanda i gamla demokratier nästan alltid upprepas i nya.
I länder med fri partibildning bygger partisystemen i allt väsentligt på värderingar, ideologier och intressen som är tillräckligt allmängiltiga för att kunna bära upp breda politiska program och tjäna som vägledning när svåra avvägningar måste ske eller helt nya frågor dyker upp. Socialistiska, liberala och konservativa (ibland kallade kristdemokratiska) partier finns följaktligen i en eller annan form i nästan varje demokrati, gamla likaväl som alldeles nya.
De grönas uppkomst visar att möjligheten att bilda nya idébaserade partier inte var uttömd bara för att socialdemokrater, liberaler och konservativa redan organiserat sig. Feministiskt initiativ är ännu ett exempel på ett nytt idébaserat partiprojekt — en socialistisk version av feminism kombinerad med queerteori har förvisso ett verkligt idéinnehåll, även om feminister av annat slag stöts bort. Ett nytt vänsterparti utan kommunistisk belastning skulle också vara ett exempel på en partibildning med en gedigen ideologisk bas.
Men ett sjukvårdsparti? Eller ett pensionärsparti? Ett välfärdsparti? Ett parti för bilister? Eller varför inte ett parti för oss som tycker om ett glas öl — ett sådant parti fanns en kort period i den polska sejmen innan det mötte sitt välförtjänta öde och röstades bort igen.
Det polska ölpartiet visar genom sin totala absurditet var problemet med alla sådana partiprojekt ligger. De som driver fram dem är inte politiker utan lobbyister och deras skapelser är inte partier — även om de kallas för partier —utan lobbygrupper.
Vi behöver alla sjukvård då och då. Men vi behöver också skolor, kollektivtrafik, polis och annat som vi finansierar gemensamt över skatten. Vi räknar alla med att en dag bli pensionärer — men vi är också ungdomar, nygifta, tonårsföräldrar och mycket annat som hör till olika faser i livet. Vi är alla intresserade av välfärd — men förmodligen också intresserade av hur nya resurser kan skapas. Och många tycker om ett glas öl — men gillar också att gå på cirkus, köra bil, lyssna på storbandsjazz eller titta på fotboll.
Hur ska våra gemensamma skattepengar fördelas mellan sjukvård, skola och åldringsvård? Vilka grupper bör skyddas i första hand om ekonomin går dåligt — de äldre, ensamstående föräldrar, barn och ungdomar, de sjuka? Bör bensinskatten, alkoholskatten och skatten på nöjen vara lika hög? För att kunna svara på sådana frågor måste man dels erkänna att det finns fler än ett önskemål som kan vara legitimt, dels ha genomtänkta värderingar om vad som i olika typer av situationer är viktigast och vad som är mindre
viktigt. Partiernas uppgift är att väga olika intressen och önskemål mot varandra i enlighet med sina värderingar och traditioner.
Lobbygrupper behöver inte göra sådana avvägningar. Själva poängen med deras verksamhet är tvärtom att de driver ett enda intresse och att deras medlemmar inte behöver ha gemensamma åsikter eller värderingar på någon enda punkt utöver den som gruppen driver. Förutsättningen för lobbygruppernas verksamhet är hela tiden att det finns andra som tar ett ansvar för helheten. Det ändras inte om de till äventyrs får plats i riksdagen.
Om de "vanliga" politiska partierna ersattes av partier för bilister, pensionärer, sjukvårdsintresserade eller ölvänner så skulle ingen normal valdebatt kunna föras. Hur väljer man mellan mindre krångel för bilister och mer pengar till äldrevården? Och hur ställer man proposition i riksdagen om t ex nästa års budget om "partierna" där bara har åsikter i delfrågor men inte tycker något om helheten?
Lobbyverksamhet är fullt legitim och kan till och med vara önskvärd. Men en riksdag som består av lobbygrupper kan inte fungera.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör