Han var en av Michail Gorbatjovs närmaste medarbetare under åren 1985—1991, under perestrojkans och glasnosts år — då frihetens ande släpptes ur flaskan och Sovjetunionen under några korta år svindlande snabbt utvecklades till något som inte längre kunde kontrolleras från Kreml.
Michail Gorbatjov var en lysande taktiker, men en usel strateg. Han både ville och ville inte förändra Sovjetunionen. Han ville bort från Brezjnev-epokens förlamande stagnation — men han ville bara se en reformerad Sovjetunion, inte ett imperium som hade
sönderfallit i sina beståndsdelar. Hans misstag var att han först när det var försent förstod att det inte finns något sådant som en "lagom omvälvning" eller "lagom revolution".
Aleksander Jakovlev tycks, tidigare och tydligare än Gorbatjov, ha förstått att Sovjetunionen var vid vägs ände — något som han personligen tycks ha tagit med stort jämnmod.
För honom var det av allt att döma viktigare att medverka till att Sovjetunionens historia blev hederligt skriven. I nästan två decennier var han ordförande i en kommission för rehabilitering av de politiska fångarna i Sovjet under Stalintiden.
Jag hörde honom tala om stalinismen en kväll i Stockholm för snart tre år sedan. Han gick med käpp, såg trött ut (särskilt när han kommenterade tendenserna till renässans för stalinismen i dagens Ryssland) — men visade i övrigt upp en imponerande intellektuell skärpa och slagfärdighet.
Alexander Jakovlev spelade en betydelsefull och hedrande roll i december 1989 när det gällde att få Sovjetunionen att erkänna och dra de historiska och dagspolitiska konsekvenserna av Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga tilläggsprotokoll,
där Stalins Sovjet och Hitler-Tyskland i augusti 1939 delade upp östra Europa sig emellan och bland annat Finland och de baltiska staterna hamnade i den sovjetiska intressesfären.
Molotov-Ribbentrop-pakten bekräftar glasklart vad det var frågan om, nämligen en smutsig köpslagan mellan två diktatorer om fria länder som ingen av dem hade rätt till. Den sovjetiska historieskrivningen, enligt vilken "det arbetande folket" i de baltiska länderna enhälligt bad om att deras länder skulle få uppgå i Sovjetunionen, avslöjades slutgiltigt som lögn och förbannad dikt.
Alexander Jakovlev gjorde på folkkongressen i Moskva i december 1989 en avgörande insats för att få Sovjet att motvilligt acceptera den historiska sanningen om Molotov-Ribbentrop-pakten. "Utan den insatsen", skriver en vän från Riga, "skulle det i dag vara ännu mycket svårare att tala med Ryssland om historien".
Niklavs Lapukins | ledarskribent