Den som bänkar sig i vagn 2000 i Stockholms T-bana i dag vet betydligt mindre om sina medresenärer. Några äter fortfarande potatis — andra äter pasta, ris eller couscous. En del har svenska som modersmål — andra inte. Vissa talar
med dialekt, andra med brytning. Många tittar på Rapport om kvällarna, en del ser på kurdisk tv via satellit. En och annan kanske hejar på Djurgården eller AIK, men många är supporters till fotbollslag de flesta av oss aldrig har hört talas om. För bara ett par decennier sedan hade invånarna i Sverige det mesta gemensamt, och därför kunde de också känna en stark gemenskap med varandra. Så är det inte i dag, därav titeln på Rojas bok. Likheten har på gott och ont bytts ut mot en mångfald — som fascinerar vissa och skrämmer andra.
Grunden för vår välfärdsstat vilar till stor del på känslan av gemenskap mellan människor och att människor litar på varandra. Utan denna sociala tillit minskar möjligheterna att ta ut skatt och exempelvis fördela pengar mellan olika grupper.
Välfärdsstaten är också den sista gemenskap vi har kvar, menade Maciej Zaremba. Det är därför vi så krampaktigt klamrar oss fast vid den. Hans tes bekräftas inte minst av de senaste veckornas debatt om social turism. Självaste statsministern har uttryckt en rädsla för att människor från Baltikum och Polen skulle komma till Sverige och missbruka de svenska sociala trygghetssystemen. Att misstänka vanliga svenskar för samma sak — till exempel att tricksa med föräldraförsäkringen — vore dock av någon anledning otänkbart. Det vore som att anklaga en familjemedlem för att sko sig på den övriga familjen.
En tydlig parallell finns i inställningen till EU och en del av de konsekvenser ett euromedlemskap skulle föra med sig. Lika naturligt som det är med omfördelning mellan människor i Sveriges olika landsändar, lika otänkbart vore det att låta svenska skattepengar finansiera välfärd i Portugal, Grekland eller Lettland. Med dessa länder har vi inte de starka gemenskapsband som krävs. Per-Albins folkhem utgick från bilden av svenskarna som en stor familj. Ända sedan andra världskriget har politiken utformats efter denna förebild. Men dagens svenskar — vare sig de heter Martin eller Mohammed — låter sig inte längre infogas i samma storfamilj. De politiska lösningarna på problem kring hur vi bygger upp och organiserar gemensamma angelägenheter som skola och vård kan inte längre se ut på samma sätt som tidigare. Idén att alla ska göra allting på samma sätt överallt blir omöjlig att upprätthålla. Likheten byts ut mot mångfald — på alla plan. I grunden är det något positivt.
Håkan Jacobson