Liberala partier beskrivs ofta som mittenpartier — i den meningen att de både håller på en fri ekonomi och en ambitiös välfärdspolitik och ofta uppvisar stor öppenhet i en mängd praktiska avvägningsfrågor. Men det som ger liberala partier deras karaktär är att denna öppenhet förenas med mycket bestämda principer i andra avseenden, där andra partier ofta svajar. Liberaler kan, för att uttrycka det i en mening, kompromissa om skattetrycket men inte om tryckfriheten. För rörelser längre ut på kanterna är det ofta tvärtom.
Bakom detta ligger givetvis liberalismens grundläggande respekt för individen. Man kan inte förena en principiell individualism med oklarhet om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, eller med särbehandling av människor efter t ex kön, religion eller etnisk bakgrund. Av samma skäl är liberaler med logisk ofrånkomlighet internationalister — i vår del av världen är Europatanken ett av många uttryck för detta.
Fri rörlighet är grundläggande för EU, och en uppenbart liberal princip. Som sådan kommer den inte i något avseende i konflikt med andra liberala grundprinciper. Inte heller kommer den i konflikt med några svårbemästrade praktiska problem. Bara de fördomsfulla väntar sig att horder av östeuropeer ska välla in över gränserna efter 1 maj. Inte heller har någon märkt någon stor folklig oro för att något sådant skulle kunna ske.
Det är visserligen sant att folkpartiets förslag till s k övergångsregler är annorlunda beskaffade än regeringens. De handlar inte om restriktioner för personer som reser in i landet i förhoppningen att få arbete och de är tänkta att utformas så
att de gäller lika också mellan dagens EU-länder. Syftet är att minska risken för missbruk av bidragssystemen, inte att utestänga människor från arbetsmarknaden.
Kanske skulle en modell av det slag som folkpartiet (och moderaterna) föreslår vara tänkbar för hela EU-området, kanske inte. Men inga regler av detta slag finns i dag. Folkpartiets ledning säger sig ändå tro att sådana snart kan införas för hela unionen om de nu införs av Sverige. Det som ser ut som övergångsregler som särbehandlar östeuropeer skulle alltså vid årsskiftet bli en generell och rimlig princip som gäller för hela EU. Men varför skulle EU:s tröga maskineri kunna leverera just detta resultat på utsatt tid?
Genom att lägga detta förslag just nu förstärker folkpartiet en föreställning som det självt inte delar — att det skulle vara något tvivelaktigt med fri rörlighet och med de östeuropeer som nu blir EU-medborgare. För ett liberalt parti borde det vara uteslutet att delta i ett sådant spel. Man behöver inte lägga egna dåliga förslag för att regeringen skämmer ut sig.
År 1932 reserverade sig den blivande fp-ledaren Gustaf Andersson i Rasjön och professor Johan Bergman mot en svajig programtext som snart glömdes. I en anslutande essä skrev Bergman följande: "Avvikelser från den på saklighet grundade övertygelsen vore dubbelt farliga för ett parti, vars styrka måste sökas i oangripligheten av dess ståndpunktstagande mer än i antalet voterande. En uppenbart rättrådig politik, konsekvent och orubbligt fullföljd, skaffar däremot allmän aktning och främjar i längden den ökade anslutningen." Det är rätt nu också.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör