Anledningen är den strid om partiledarskapet som har blossat upp inom det styrande konservativa partiet. Premiärminister John Howard retade gallfeber på finansminister Peter Costello när han häromveckan deklarerade att han inte hade några som helst planer på att avgå. Costello gjorde sig redo att ta över ledarskapet redan för två år sedan, när Howard plötsligt meddelade att han ämnade utkämpa ännu en valrörelse. Den vann han i oktober förra året och han är nu inne på sitt tionde år som premiärminister.
Men det är också Peter Costellos tionde år som finansminister. Under denna period har Australien upplevt hur "hjulen snurrar". Landet ligger högt i OECD:s så kallade välståndsliga, en position som borde göra Göran Persson grön av avund.
I samband med budgetpresentationen brukar det mediala strålkastarljuset landa på finansministern. Att den politiskt skicklige Howard väljer att kalla budgeten för "sin" just när Costello firar tioårsjubileum är därför knappast en slump. "Premiärministrar intresserar sig också för budgetar", sa Howard i en intervju, och tillade att han minsann själv varit finansminister i sex år på 70- och 80-talet.
För den som har vant sig vid att diskutera när — inte om — Göran Persson ska kasta in handduken känns debatten inom det australiska regeringspartiet ovanligt uppfriskande. Inte nog med att premiärministern uppenbarligen gillar sitt jobb så mycket att han gärna vill fortsätta ännu ett tag. Det finns dessutom en "kronprins" som öppet deklarerar sin önskan att själv stå vid rodret.
Samtidigt är det tydligt att ledarstriden allvarligt skadar regeringspartiet. Peter Costello måste ta strid med John Howard för att inte framstå som svag och därmed förlora sina chanser att någonsin få bli nummer ett. John Howard, å sin sida, uppfattas av allt fler som en föredetting som inte verkar förstå att en av en ledares viktigaste uppgifter är att veta när det är dags att tacka för sig och lämna över till yngre generationer.
Men det finns även andra anledningar till att John Howard hellre diskuterar antal budgetar än innehållet i den som nu är för handen. Regeringen behöll makten i senaste valet delvis tack vare många och dyra vallöften. Nu är det dags att börja leverera, vilket på sikt kan visa sig svårt utan att äventyra de offentliga finanserna.
Det är lätt att se samma mönster som i svensk politik — eller varför inte jämföra med det nyligen genomförda brittiska valet. Efter ett decennium vid makten återstår för John Howard, liksom för Göran Persson respektive Tony Blair, i första hand att förvalta det politiska arvet.
@3a Text:Skillnaden är att det i Sverige för närvarande finns en vital och idérik opposition. Och att Göran Persson saknar en naturlig efterträdare — trots att han helst verkar vilja lämna jobbet.
Håkan Jacobson, ledarskribent