Åsikten att tutsibefolkningen måste utrotas hade länge hävdats av regimens ideologer. När presidentens flygplan sköts ned av rebeller den 6 april blev det den förevändning som behövdes för att utlösa massmordet. På möten i byarna och
i regimens radiopropaganda uppmanades hutuerna att mörda sina tutsigrannar. De hutuer som vägrade mördades själva.
Katastrofen slutade med att en rebellarmé under ledning av Paul Kagame, numera landets president, drev bort folkmordsregimen. Dess anhängare drevs in i Kongo vars regim i sin tur kollapsade. Kanske dödades så många som 200 000 anhängare till Rwandas tidigare ledare under detta fälttåg.
Rwandas nya ledning försöker bryta med det förgångna men landet är i verkligheten en hårt kontrollerad stat. Kagames parti och maktapparat innehåller personer ur båda folkgrupperna men tycks samtidigt anse att strikt auktoritärt styre är det enda sättet att förhindra en upprepning av det som hände 1994.
Katastrofen i Rwanda förutsågs av många. FN:s befälhavare i landet begärde bl a att få beslagta regimens vapenlager men Kofi Annan, då ansvarig för FN:s fredsbevarande operationer, vägrade. Några amerikanska tjänstemän och politiker försökte få Clintonregeringen att agera, men ingenting hände.
Folkmordet i Rwanda och massakern i Srebrenica 1997 bildar upptakten till Per Ahlmarks nya bok Det är demokratin, dumbom! (Timbro). Ett av bokens många teman är hur "det internationella samfundet" gång på gång sviker just när ett ingripande är nödvändigt. Många skulle vilja anföra motexempel till Per Ahlmarks förödande beskrivning av Kofi Annans passivitet — men det är ingen tvekan om att det som Ahlmark skriver är sant.
Ändå kritiseras FN och de stora demokratierna bara undantagsvis för denna passivitet. I stället kommer kritiken när de trots allt ibland verkligen griper in. Det första kriget mot Saddam Hussein fördes med FN:s uttalade mandat, sedan
Irak attackerat och annekterat Kuwait. Men den indignation som Iraks anfallskrig vållade t ex i svensk debatt var marginell jämfört med den som riktades mot USA som ledde FN-insatsen för att befria landet. Under kriget om Kosova kritierades Nato men sällan Milosevic.
Grundtemat i Ahlmarks bok, den fjärde i samma ärende sedan Tingstenantologin Tyranniet begär förtroende (1992) är att svensk och europeisk utrikespolitik borde bygga på den enkla principen om solidaritet med demokratier och demokrater och solidariska ansträngningar för att försvaga demokratins fiender, vare sig det handlar om skurkstater eller terroristgrupper.
Boken består till stor del av tidigare publicerade krönikor på Dagens Nyheters ledarsida. Till dessa kommer ett antal nyskrivna avsnitt som förutom Rwanda och Srebrenica också bl a tar upp Irakkriget och den islamistiska terrorismen.
Jag gjorde en annan värdering än Per Ahlmark av vilka följderna kunde bli av ett krig mot Saddam Hussein förra året och har svårt att se den nuvarande amerikanska regeringen med dess antiliberala reflexer som någon pålitlig vägröjare för frihet och demokrati. Men det minskar inte betydelsen av att Saddam Hussein har störtats. Likgiltigheten i många kretsar inför denna regims — och andras — bestialitet är, som Ahlmark skriver, en form av rasism — det är inte så noga hur araber eller muslimer lever.
Folkmord utförs av kriminella regimer men möjliggörs av omvärldens ointresse. Den som aktivt sprider illusioner om totalitära regimers karaktär bidrar till
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör