Den som följt diskussionerna via tidningar och tv den senaste tiden har förmodligen snappat upp två saker. För det första är det oerhört viktigt för EU att gubbarna (det är mest gubbar) kommer överens. För det andra är det inte särskilt troligt att de gör det.
Den stora fajten står mellan Chirac och Blair. Alla EU-länder kräver att Blair ger upp, eller åtminstone minskar, den brittiska rabatten. Det beror på att den är utformad så att när EU:s utgifter ökar blir också rabatten större. Eftersom EU förra året utvidgades med tio länder har också de totala utgifterna ökat. Konsekvensen blir att med tio nya fattiga medlemmar ska rika Storbritannien få mer pengar. Ser inte direkt bra ut, om man så säger.
Okej, säger Blair. Men då måste EU-budgeten byta inriktning. Unionen kan inte hålla på att pumpa ut pengar till jordbruket på samma sätt som för 50 år sedan. I stället borde man satsa mer på tillväxt, forskning och utveckling.
-Aldrig i livet, säger Chirac. Frankrike och Tyskland gjorde upp om jordbruksutgifterna för två år sedan och den överenskommelsen måste respekteras. De franska bönderna ska inte betala utvidgningen, det ska de rika britterna göra.
Vid toppmötet för ett halvår sedan hade man samma förhandling. Den bröt samman och stämningen ska ha varit så dålig att stats- och regeringscheferns stod och skrek mot varandra. Kommer samma sak att hända igen?
Knappast. Ingen kan naturligtvis veta säkert, men korridorssnacket talar för att vi senare i dag får se en uppgörelse. Trots de senaste veckornas pessimism.
Att det mesta av rapporteringen har gått ut på motsatsen ska ses i ljuset av att det hela tiden pågår förhandlingar. Genom att skruva ner förväntningarna blir det lättare att gå med på eftergifter på ett område för att kunna nå framgång på ett annat. Och
som i de flesta förhandlingar gäller att den som ger med sig först har förlorat. Alltså bäst att ge sken av att ställningarna är låsta.
Av någon anledning framstår detta som suspekt när det sker på EU-nivå. Men faktum är ju att förhandlingar pågår för fullt på alla politiska nivåer. Lokalpolitiken är full av uppgörelser som föregås av en mer eller mindre hetsig debatt. Och minns hur Pär Nuder och hans företrädare varje gång det har varit dags att få fram en nådig lunta har stångats med vänsterpartister och miljöpartister.
Det är måhända inte den vackraste sidan av det politiska spelet. Att hänga med i alla turer är inte alltid det lättaste. Men det ser egentligen inte mycket annorlunda ut på EU-nivån än hemma. Det kan man ha i åtanke när det talas om Bryssel som något "främmande" och "långt borta".
Håkan Jacobson | ledarskribent