I tre dagar samlas nu en stor grupp särskilt inbjudna akademiker, opinionsbildare och politiker i Polens huvudstad för att på samma gång högtidlighålla och analysera den fredliga revolution som inleddes med strejken i Gdansk för 25 år sedan och som till sist ledde till hela sovjetimperiets fall åren 1989-91.
Här finns inget av den ytliga retorik som brukar utmärka grupper som själva älskar att kalla sig revolutionära, men däremot analyser av hur diktaturer kan tvingas att ge upp som med säkerhet är de mest kvalificerade som bjuds i vår tids politiska debatt.
Att peka ut någon enskild föredragshållare som självklart mer intressant än de andra är omöjligt. Professor Bronislaw Geremek, tidigare en av Solidaritets intellektuella rådgivare och i dag ledamot av EU-parlamentet, analyserade i måndags den modell för förändring som ledde till Solidaritets seger över den polska kommunistregimen. Den totalitära regimens maktlogik underminerades i samma ögonblick som den tvingades förhandla om moraliska grundfrågor. Författaren och historikern Timothy Garton Ash visade hur begreppet mänskliga rättigheter genom Helsingforsavtalet 1975 blev ett verktyg som kunde vändas mot de kommunistregimer som själva drivit fram avtalet i tron att det skulle stärka deras egen säkerhet.
Den förre ryske kommissionären för mänskliga rättigheter, Sergej Kovaljov, talade om utvecklingen från Sovjetunionen till dagens Ryssland under rubriken Hopp och hopplöshet. Den revolution som började i Polen för tjugofem år sedan öppnade möjligheter till frihet och demokrati också i Ryssland, sedan man befriats från rollen som imperiemakt och sanningen om kommunismen kunde uttalas högt också på ryska. Men i dag tycks Ryssland i snabb takt åter vara på väg att stelna i en gammal om än ytligt moderniserad auktoritär form.
En del brukar säga att demokrati av någon sorts diffusa "kulturella" skäl inte kan tänkas i Ryssland. Snarare är det så att Ryssland 1991, till skillnad från t ex de baltiska länderna, Polen eller Tjeckien, saknade starka historiska mönster av demokratiskt styre att återknyta till.
Men det ligger nära till hands att också se ett samband mellan formerna för sovjetsystemets fall och utvecklingen därefter. Flera viktiga demokratiska rörelser växte fram i Ryssland under glasnostepoken, mer eller mindre parallellt med dem som växte fram t ex i Baltikum.
Men någon riktigt brett förankrad folkrörelse av samma slag som Solidaritet eller de baltiska folkfronterna hann aldrig bildas. Sovjetunionens formella upplösning skapade en ny rysk stat där en del ledare saknade djupare insikter om demokrati, andra önskade en återgång till sovjetiska förhållanden och där vanligt folk bara delvis hade engagerats i omvälvningen.
Revolutionen i Ryssland var i likhet med revolutionerna i övriga kommunistländer fredlig, men samtidigt ofullständig. Likadant var det i de flesta f d sovjetrepubliker, där makten efter kommunismens fall tillföll gamla elitgrupper utan egna demokratiska ambitioner.
Men det som saknades 1991 kan tillkomma senare. Det fredliga systemskiftet i Ukraina inspirerar många ryssar — men skrämmer dem som har makten.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör