Annorlunda uttryckt så finns inga sakskäl kvar, utan bara politisk taktik. Men inte ens som historieskrivning håller Freivalds svar. Sverige har inte valt alliansfriheten för att det motsvarar en djupt förankrad folklig attityd utan
för att landets politiska ledning vid olika tidpunkter ansett att alliansfrihet har legat i vårt nationella egenintresse.
Den bedömningen har aldrig varit självklar. Långt in på 1800-talet var Sverige berett att alliera sig med utländska stormakter för att uppnå olika utrikespolitiska mål. Efter första världskriget ville många ledande politiker, inte minst Hjalmar Branting, se Nationernas Förbund som ett organ för gemensamt försvar och gemensam säkerhet.
Efter andra världskriget valde Sverige mellan alliansfrihet, nordiskt försvarsförbund och Natomedlemskap. Ett nordiskt försvarsförbund utan stöd av Nato var troligen aldrig realistiskt, men Natomedlemskap var fullt tänkbart. Ett viktigt skäl till att alliansfriheten officiellt bestod var uppfattningen att stabiliteten i Norden (dvs Finlands ställning) kunde påverkas negativt om vi gick med i Nato. Detta var också det officiella skälet till att vi så länge stod utanför EU.
Det kalla krigets slut innebar att alla de förutsättningar som avgjort Sveriges val nästan femtio år tidigare bortföll. Vi har gått med i EU och samarbetar intimt med Nato. Vårt nationella egenintresse i dag är att den nya fredsordningen i Europa kan bestå.
EU är ingen militärallians. Alla resonemang om säkerhetspolitik i Europa utgår från att huvudansvaret för dessa frågor ligger hos Nato. Ändå medverkade Sverige utan problem till det beslut vid det i övrigt misslyckade toppmötet nyligen som innebär att det EU-land som angrips har rätt till solidariskt stöd från de and-ra. Skillnaden jämfört med Nato är att EU-kompromissen också säger att detta bara gäller så länge som det "inte påverkar den specifika karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Förpliktelsen är alltså ingen förpliktelse och det finns (till skillnad från i Nato) ingen paragraf som kan tvinga något land att handla på ett visst sätt. Alla kan följa sina egna intressen och de alliansfria kan fortsätta att stå vid sidan av en gemensam försvarsinsats — om det nu verkligen är det de vill.
Det är här den intressanta punkten finns. Man kan tänka sig situationer där Sverige med nuvarande säkerhetspolitik skulle förhålla sig passivt i ett krisläge som berör någon annan EU-medlem — antag t ex att den kommande EU-medlemmen Cypern angrips av ett militaristiskt Turkiet som stannat utanför unionen.
Men man kan också tänka sig situationer där ett sådant handlande är helt uteslutet. Antag att den blivande EU-medlemmen Lettland angrips eller trakasseras militärt av ett Ryssland som åter hamnat i politiska rövarhänder — hamnar blockeras, politiska påtryckningar prövas, lettiska fartyg stoppas i Östersjön. Lettland begär stöd från EU. Ska Sverige stå vid sidan medan Polen, Tyskland, Finland, Litauen och andra ställer upp?
Så blir det inte. Vi kommer att ställa upp för Lettland tillsammans med andra EU-länder, därför att det ligger i vårt nationella intresse att göra det. Därför borde regeringen erkänna att alliansfriheten redan tunnats ur — och i sak inte längre går att motivera.
Håkan Holmberg