Många önskar att det skulle gå att stoppa världen och hoppa av, att det skulle vara möjligt att återreglera och än en gång skapa en mer sluten och självständig nationalstat. Välfärdsstaten skapades ju för att skydda alla i ett sådant enhetligt och slutet samhälle.
För det är förstås bara i ett relativt oberoende och avskärmat land som det går att ha kvar våra typiska svenska lösningar. När gränserna öppnas och kapitalet och människorna rör sig fritt måste andra system till, anpassade efter den nya gränslösa världen. Det påverkar allt från polisens arbetssätt till försvarets förvandling i samarbete med andra länder och inte minst de sociala välfärdssystemen.
Detta är en tanke som är svår att ta till sig, särskilt i ett land som Sverige där folkhem och välfärdsstat är närmast heliga begrepp. Förändring uppfattas felaktigt som försämring. Därför klänger vi oss fast vid det som var, en skyddad enklav i den oroliga omvärld som vi helst inte vill kännas vid. Vi säger hellre nej än ja. Vi vill backa in i framtiden. Alldeles särskilt drabbar denna oro den socialistiska vänstern.
I en mycket intressant artikel i tidskriften Arena skriver Rasmus Fleischer om "nationalvänstern" som i varierande grad klamrar sig fast vid nationalstaten. Mycket hänger förstås ihop med vänsterns kamp mot globaliseringen. Ett nej till globalisering måste enligt detta sätt att tänka innebära ett ja till nationalstaten. "Hellre reglering än avreglering, hellre motsätta sig något än bejaka det, hellre hejda än intensifiera", skriver Rasmus Fleischer så träffande.
Också demokratin används av vänstern som argument för nationalstaten. Nationalstaten måste försvaras eftersom den är den enda arena där det i dag finns en hyggligt fungerande demokrati, anser till exempel en vänstersocialdemokrat som Göran Greider.
Man kan också citera vänsterpartiets nyantagna partiprogram där det heter: "Ett försvar för demokratin kräver i dag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten." Allra sist i programmet står det magistralt att: "Folkrätten och principen om nationellt självbestämmande måste försvaras."
Men som Rasmus Fleischer också påpekar blir detta problematiskt så fort frågan om folkomflyttningar kommer på tal. Är det demokratiskt om en kommun har en folkomröstning som säger nej till en grupp flyktingar? Är demokratin geografiskt begränsad? Inte bara religion och kultur förändras när landet blir etniskt mer blandat utan också exempelvis tullens arbete, försäkringssystem och familjerätt måste ändras.
Också vänsterpartiets hyllade folkrätt har börjat ifrågasättas. Nationella gränser förlorar alltmer i betydelse. I FN fattas beslut som innebär ingrepp i nationers suveränitet. Just nu gäller det Haiti där FN har beslutat att ingripa militärt. FN:s respekterade chef Kofi Annan har tolkat reglerna på ett nytt sätt. Det gör det möjligt och till och med nödvändigt ibland att FN ingriper militärt även om landets egen regering inte begär det.
Det är uppenbart att nationalstatens bästa tid är förbi. Nu gäller det att inse konsekvenserna av detta och ta vara på de nya möjligheter denna alltmer gränslösa värld skapar.
Gunvor Hildén