Jubileet handlar förstås om 60-årsminnet av andra världskrigets slut — och just firandets slutpunkt i Moskva i måndags i imperie- och sovjetnostalgins tecken blev en nästan övertydlig påminnelse om vikten av att denna fråga inte slarvas bort. Det är bara alltför tydligt att dagens postsovjetiska Ryssland för egen del inte har det ringaste intresse av någon uppgörelse med det förflutna.
Det högintressanta seminariet ägde rum i onsdags och handlade om Baltikums frigörelse under de dramatiska åren i slutet av 1980- och början av 1990-talet.
Huvudtalare var Lars Fredén och Carl Bildt, den senare tidigare statsminister och den förre svensk konsul i Riga åren 1989—91 och därmed den förste utländske diplomaten i den lettiska huvudstaden på ett halvsekel.
Ett genomgående tema hos dem bägge var konstaterandet hur lite som finns skrivet om denna period. Fredén råder viss bot på detta med sin nyutkomna bok Förvandlingar, där han ger en fascinerande skildring av sina erfarenheter från åren på första parkett när världshistoria skapades i vårt absoluta närområde. Den skall i början på nästa år följas av ännu en bok.
Men i övrigt är det alltså beklämmande magert. Mot den bakgrunden finns det all anledning att med tillfredsställelse hälsa den idé om ett nordiskt-baltiskt fredsmuseum som fp-riksdagsmannen Carl B Hamilton lanserade på Europadagen den 9 maj.
Hans idé är att Sverige skall bygga upp en permanent institution, "ett fredens museum", för undervisning och forskning om 1900-talets historia i Sverige och Baltikum, från 1918 fram till i dag.
Hamilton vill att inriktningen till stor del skall vara att ge stadga åt skolornas undervisning. Bland frågor som skulle kunna tas upp nämner han: Hur var det dagliga livet i Baltikum efter kriget? Vilka moraliska dilemman ställs människor inför under ockupation? Vad hände i koncentrationslägren? Hur fördes frihetskampen mot nazism och kommunism?
Idén är lysande. Frågan är om den inte rent av är lite för lysande. Sverige är det enda nordiska land som lyckades hålla sig utanför kriget. I ett halvt sekel varken talade vi om eller tänkte
på Baltikum. Vårt land framstår knappast i särskilt heroisk historisk dager. Är dagens makthavare intresserade av att gräva i ett sådant förflutet?
Men vänd på resonemanget! Just genom att vi stod bredvid skeendet är det kanske särskilt lämpligt att inrätta ett sådant museum i Sverige. Och nog vore ett museum ett bra sätt för Sverige att betala av på den "moraliska skulden" för
de många årens tigande.
Niklavs Lapukins
ledarskribent
ledarskribent