Men om terrorgrupperna inte ingår i någon fast organisation och inte har något bestämt cent-rum, hur ska de då bekämpas? Är "kriget mot terrorismen" meningsfullt i den form det hittills har bedrivits?
Gilles Kepel analyserar utförligt hur terroristnätverkens världsbild och handlingar ofta växelspelar med "västliga" motåtgärder på ett sätt som enligt opinionsmätningar i muslimskt dominerade länder ofta gett terroristgrupperna åtminstone en ytlig form av legitimitet. Om syftet med terrordåden är att uppnå en massmedial effekt — vilket Devji hävdar — så har USA gått rakt i den fälla som gillrades med attentaten den 11 september.
En bidragande faktor bakom kriget i Irak var sannolikt helt enkelt att USA inte kom åt al-Qaida genom att störta talibanregimen i Afghanistan som gjort sig till värd för Usama bin Ladin. Nu skulle terroristerna, som en sidoeffekt av en snabb seger över Irak, skrämmas att ge upp och många inom Bushadministrationen kopplade ihop Saddam Hussein med al-Qaida på ett sätt som helt saknade förankring i verkliga förhållanden.
Saddam Husseins regim var förfärlig men dess ideologiska förtecken var helt andra än dem som präglar "neofundamentalismen" (termen kommer från Olivier Roy och beskrevs på ledarsidan den 20/11). Även om Irak efter kriget till sist skulle gå mot en mer
demokratisk framtid så är det också uppenbart att den amerikanska bristen på planering för tiden efter kriget har försett al-Qaida med en scen att uppträda på som man annars inte hade haft.
Kepel påminner om hur föreställningen om geografins betydelse alltid haft en central roll i den internationella politiken. Genom att slå ut en regim och ta kontroll över ett territorium skulle motståndarens organisation brytas sönder och hans möjlighet att fortsätta kampen försvåras. Men hela detta tänkesätt är missriktat när man ställs inför en fiende som i verkligheten bara finns i "cyberrymden", som består av små grupper som uppstår och försvinner och av individer som håller kontakt genom e-post och hemsidor på internet.
I den meningen är "kriget mot terrorismen" fel tänkt. Lika litet som den franska generalstaben 1940 kunde vinna över Hitler genom att utkämpa första världskriget på nytt kan kampen mot terrorismen vinnas genom att andra världskriget körs i repris. Men vad ska man då göra?
Faisal Devjis svar är i korthet att terrorismen ska bekämpas med vanligt polisarbete, och han betonar att detta inte får innebära att västvärldens öppenhet och medborgerliga rättigheter försvinner — i så fall har terrorgrupperna uppnått ett av sina mål.
Kepel och Roy pekar på västvärldens och Västeuropas avgörande roll i sammanhanget. Den "neofundamentalism" som avvisar århundradens intellektuella utveckling inom islam finner till mycket stor del sina rekryter bland rotlösa ungdomar i väst, en del med bakgrund i muslimska länder, en del nyomvända utan någon kontakt med islams historia och traditioner.
Roy ser detta som ett generationsproblem jämförbart med det som på 60- och 70-talen skapade terroristgrupper som Baader-Meinhofligan. Och det är mycket möjligt att också de islamistiska terrorgrupperna precis som 60- och 70-talens avgrundsvänster bränner ut sig själva — särskilt om de misslyckas med att förmå massorna i verklighetens muslimska länder att ansluta sig till deras sak.
Om våldet, med Devjis ord, delvis har sin förklaring i de extrema islamistgruppernas egen instabilitet så kan samma brist på stabil förankring i historia och traditioner också ge ett helt annat resultat, nämligen en öppning mot omvärlden som ett resultat av att så många av världens muslimer nu lever i helt andra miljöer än de traditionella.
Men det räcker inte att de grupper som drömmer om evigt krig mot "islams fiender" isoleras. Också de fundamentalistiska men mer inåtvända riktningar som i dag är aktiva i många länder innebär ett allvarligt problem. De som ställer civilisationer mot varandra måste trängas tillbaka.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör
Kepel: The War for Muslims Minds, 2004
Devji: Landscapes of the Jihad, 2005
Roy: Globalized Islam, 2005
Artikeln är nr fyra i en serie