Inför krigsutbrottet 2003 argumenterade man för en linje som innebar intensifierade vapeninspektioner under upptrappat diplomatiskt och militärt tryck. Dessa borde fortgå till dess att massförstörelsevapen hittades och förstördes. Om inspektionerna aktivt saboterades borde en militär attack äga rum.
I en ny rapport analyserar man bl a amerikanska underrättelserapporter om Iraks massförstörelsevapen. Under 2002 förändrades innehållet i dessa på ett sätt som inte tycks ha varit sakligt motiverat. Distinktionerna mellan Iraks eventuella kapacitet vad gällde kärnvapen, biologiska vapen och kemiska vapen suddades ut och man började — utan bevis — hävda att Irak kunde väntas dela med sig av sin förmodade kapacitet till terroristgrupper.
Slutsatsen är att underrättelserapporterna började färgas av politiska hänsyn — eller övertolkas på politiskt håll. Rapportförfattarna föreslår olika åtgärder för att förhindra liknande händelser i framtiden. Men den omedelbara politiska konsekvensen är att Bushadministrationens doktrin att militära angrepp ska kunna ske i förebyggande syfte, om underrättelsematerial ger vid handen att den internationella säkerheten eller USA självt hotas, undermineras. Det tycks ju vara administrationen själv som pressat fram förutbestämda tolkningar av underrättelsematerialet.
Den första reaktionen från USA:s regering bekräftar att Carnegierapporten träffat en känslig punkt. Utrikesminister Colin Powell påpekar att rapporten bara säger att hotet från irakiska massförstörelsevapen överdrivits, inte att inga vapen existerade, samt att även om inga band mellan Irak och terroristgrupper kunnat bevisas så var det motiverat att räkna med risken för sådana. Han hävdar alltså inte att rapportens uppgifter är felaktiga.
Ett delvis parallellt resonemang förs i Washington Post den 7 januari. Tidningens medarbetare, Barton Gellman, avslöjar planer på irakiska missiler med väsentligt längre räckvidd än de missiler av typen al-Samoud som förstördes av FN:s vapeninspektörer. Också andra planer på olika förbjudna vapentyper har avslöjats efter regimens fall.
Men samtidigt tycks Iraks kapacitet på dessa områden ha varit så försvagad efter Gulfkriget 1991 att några större resultat aldrig uppnåddes. Gellmans artikel, som delvis bygger på intervjuer med David Kay, som leder den amerikanska vapenjakten i Irak, antyder därmed också en förklaring till Saddam Husseins långvariga vägran att samarbeta med FN.
Dels ville regimen inte medge att man på viktiga punkter misslyckats — det skulle ha försvagat Iraks ställning gentemot de grannländer man ständigt hotade. Dels kan irakiska forskare och makthavare på lägre nivå ha misslett den högsta ledningen — på samma sätt som diktatorer ofta missleds av underhuggare som antingen vill vinna egna fördelar eller fruktar för konsekvenserna av att berätta obehagliga sanningar.
Kanske kan man säga att Saddam Hussein störtades av fel skäl och att de som gjorde det ägnade alldeles för lite kraft åt att tänka på fortsättningen. För Iraks folk är ändå det viktigaste att hans regim är borta. Men för USA och för den internationella politiken i stort är underrättelsetjänstens brister eller känslighet för påtryckningar mycket oroande. Bushadministrationens doktrin om förebyggande krig är riskabel i sig själv. I kombination med dåligt underrättelsematerial kan den vara direkt farlig — också för USA.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör