Spelrättegången 1990 kom till stånd därför att dåvarande JK, Hans Stark, ansåg att Expressen genom avslöjanden om spelkupper och uppgjorda matcher skadat idrottens anseende. JK trodde att tidningens artiklar byggde på osann ryktesspridning och åberopade Tryckfrihetsförordningens förtalsparagraf. Men Expressen hade rätt, det som tidningen avslöjade hade inträffat och chefredaktören och ansvarige utgivaren Bo Strömstedt friades på samtliga 176 åtalspunkter.
Spelskandalen visar vad tryckfriheten betyder för att kasta ljus över mygel och skumraskaffärer. Den visar också vad god kvällstidningsjournalistisk, byggd på populärt tilltal och indignation över missförhållanden, kan vara. Kontrasten mot de falska uppgifter om skådespelaren Mikael Persbrandt som samma tidning publicerade före jul är plågsam.
När nuvarande JK, Göran Lambertz, inlett förundersökning om tryckfrihetsbrott måste motivet vara att han anser att ett starkt allmänintresse talar för att en gräns dras för vad medierna kan skriva om privatpersoner. Det är i normalfallet inte statens uppgift att föra talan för enskildas räkning.
I sakfrågan tycks numera ingen oklarhet råda. Expressen har själv medgivit att uppgifterna var felaktiga, bett om ursäkt och erbjudit Persbrandt skadestånd.
Om Expressen bara slarvat med faktakontrollen, så är kritiken av JK:s beslut (t ex på Expressens ledarsida 22/12) mycket befogad. Slarv och dålig journalistik ska inte vara domstolssak. Betydligt allvarligare skulle det vara om tidningen tryckt historien
trots att man vetat att den inte var sann. Den möjligheten antyds av två av Expressens mest kända skribenter, PO Enquist och Anders Ehnmark, 20/12.
Distinktionen — och det allvarliga i att tidningar medvetet kan tänkas publicera "nyheter" som inte har ett spår av verklighetsbakgrund — medges av Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare Otto Sjöberg. "Att medier medvetet publicerar fejkade uppgifter är mycket ovanligt och när det händer får det allvarliga konsekvenser", skriver Sjöberg (20/12) i sitt svar till Enquist och Ehnmark och hänvisar i likhet med dem till New York Times där ledningen tvingades avgå efter en likartad händelse.
Har Expressen bara slarvat med faktakontrollen? Det vet tills vidare bara några få. Men det förefaller obestridligt att tidningen numera ibland vidarebefordrar "nyheter" som saknar verklighetsbakgrund. Ofta tycks "källan" vara någon brittisk, tysk eller amerikansk tidning av den typ som ständigt fyller sina spalter med påhittade sensationer. Så sent som i november kunde man läsa i Expressen att Bill Clinton var psykiskt sjuk. Påståendet kom från ett blad i USA men inte ett ord var sant.
Alla som begrundat saken brukar vara ense om att snävare lagstiftning och fler åtal inte leder till att sensationstidningarna blir mer seriösa — situationen i Storbritannien och Tyskland tyder på att sambandet är det motsatta. I det svenska systemet förutsätts tidningarna själva ta huvudansvaret för pressetiken — staten griper bara in i exceptionella fall.
I bästa fall innebär JK:s beslut om förundersökning att politiska krav på skärpt lagstiftning kommer av sig — JK använder ju en lag som redan finns. Det värsta som kan hända är att Expressen fälls utan verkligt övertygande skäl eller att intrycket skapas
att det är riskfritt att publicera påhittade nyheter. I båda fallen riskerar vi ett hårdare medieklimat.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör