olika smakriktningar samtidigt. Sparrisgulasch är också titeln på den lunchpjäs om demokratins problem som under hösten spelats på Upsala stadsteater.
För tredje gången samarbetar teatern med Uppsala universitet för att skapa något som avses bli ett stående inslag i repertoaren, nämligen "vetenskapsteater". Nu handlar det alltså om statsvetenskap, men också om folkbildning kring demokratin av ett slag som man bara alltför sällan möter i andra sammanhang.
Lunchen består givetvis av soppa. I Stefan Böhms regi ställer manusförfattarna Gertrud Larsson och Carsten Palmær och skådespelarna Anna Carlsson, Aksel Morisse och Crister Olsson i halsbrytande vändningar publiken inför den ena frågeställningen efter den andra. Perspektivbytena är snabba och då och då tar man hjälp av en riktig statsvetare som får reda ut begreppen — alternativt visa att allt inte är så enkelt som det kan tyckas. Det är roligt hela tiden. Kan inte någon spela in pjäsen och visa på skolorna?
Var soppan god? Det tyckte antagligen hela publiken. Men vad skulle publiken ha tyckt om det funnits flera rätter att välja på? Skulle man ha kompromissat och blandat alla ingredienser? Kanske skulle en frampiskad opinionsstorm kunna tvinga fram en helt annan meny? Gäller det i så fall också inom politiken? Eller är väljarnas kompetens så stor att de i normalfallet inte låter sig ryckas med? Det trodde Stefan Olsson, doktor i statskunskap, som medverkade vid den föreställning jag såg.
Om Stefan Olsson har rätt så är det delvis ett resultat av demokratin själv. Ett styrelsesätt som bygger på att alla medborgare med jämna mellanrum får värdera både politiska löften och politiska resultat ökar kunskapsnivån och därmed insikten om vad som kan och inte kan uträttas med politiska beslut. I ett demokratiskt samhälle är det större chans än i samhällen som styrs med andra metoder att en kritisk distans till de mest vidlyftiga löftespolitikerna växer fram — tvärtemot vad många
motståndare till allmän rösträtt trodde för hundra år sedan.
Många tror att demokrati enklast översätts med formeln "majoriteten bestämmer". Men vad vill majoriteten? I riksdagsval lägger vi en röst på ett parti — i Melodifestivalen får jurygrupperna en mängd röster att fördela. Vad är bäst? Och hur skulle det gå om vi kunde ge fem poäng till parti A, fyra till parti B etc? Vilken riksdag och regering skulle vi få då?
Faktum är att det finns länder där väljarna har möjlighet att rösta på både "bästa" och "näst bästa" parti. Inför man Melodifestivalens principer så skulle Sverige kanske ständigt styras av partier i mitten som får få höga poäng men som ses som "näst bäst" av väldigt många. Det behöver inte vara dåligt, men kan också skapa problemsom har att göra med legitimitet och ansvarsförhållanden.
Kanske bäst i alla fall att kräva att varje väljare bestämmer sig för ett parti. Men ska man ha proportionella val som i Sverige eller majoritetsval som i Storbritannien? Det brittiska systemet brukar anses ge starka regeringar med stora majoriteter men dålig representativitet. Det svenska systemet skulle då ge bättre representativitet och underlätta samarbete eftersom det blir svårare för ett parti att dominera.
Men resonemanget stämmer bara delvis. Om Sverige är en "samarbetsdemokrati" så är det i dag på ett bestämt partis villkor. Och regeringarna i Storbritannien har inte alltid stora majoriteter bakom sig. Däremot kan ett parti i ett sådant system ibland få majoritet i riksdagen trots att majoriteten röstat mot dem — det gamla Nationalistpartiet i Sydafrika lär ha kommit till makten 1948 som ett resultat av ett sådant valutslag. Att välja valsystem efter vilka effekter man vill uppnå är hur som helst en mycket osäker metod — väljarna kanske inte alls reagerar på det sätt som de politiska strategerna tänkt sig.
Folkomröstningar lyfts ofta fram både som ett uttryck för en "ren" folkvilja och som en metod att begränsa ett styrande partis möjlighet att göra vad det vill. I en instruktiv scen visar skådespelarna vilka möjligheter det finns för den som vill
att manipulera en folkomröstning, att tolka resultatet som det passar eller att göra om omröstningen ända till dess den ger önskat resultat. Och hur vet man vad majoriteten vill om folkomröstningen erbjuder tre alternativ och inget får egen majoritet?
Frågar man vem som ska bestämma och svarar folket eller majoriteten gör man det alltså lite för enkelt för sig. Den bästa frågan om styrelseskicket är en annan: Hur ska vi organisera samhället så att dåliga härskare kan göra så lite skada som möjligt? Svaret blir att de ska kunna kritiseras fritt och avsättas i fria val. Men till svaret hör också att politiken inte ska styra allt. Ibland är det bättre att bara kunna gå till en annan restaurang än att rösta bort kocken.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör
Fotnot: Sparrisgulasch spelas under denna spelperiod t o m 16/12. Pjäsen recenserades på UNT:s kultursida 15/10 av Bo-Ingvar Kollberg