Signerat: Svenska är huvudspråket i Sverige
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Några år senare, i småskoleåldern, hade vi lettisk lördagsskola på lördagsförmiddagarna för den stränga fröken Morgenstern.
Ytterligare några år senare hade jag nästan tappat det lettiska språket; det var viktigare med fotboll.
Med tiden kom jag tillbaka till lettiskan, med viss men inte överdrivet stor svårighet — eftersom det fanns en grund lagd. I dag har jag glädjen att tala, läsa och skriva obehindrat på lettiska.
Men i alla år, och långt innan jag blev journalist, var svenska det språk som man talade och tänkte på nästan alla av dygnets vakna timmar — av det självklara skälet att det var till Sverige mina föräldrar flydde för att bygga upp ett nytt liv.
Det finns alltså, enligt min erfarenhet, ingen motsättning för en invandrare, låt vara i andra generationen, att både lära sig svenska och bevara kulturarvet från det tidigare hemlandet genom att bland annat lära sig och nyttja sitt modersmål. Det synes mig så självklart att jag egentligen aldrig reflekterat över något annat.
Men tydligen har jag varit för oskuldsfull. Det insåg jag när Ebba Witt-Brattströms artikel Vem äger svenskan? på DN:s kultursida föll under mina ögon i går.
Hon hade vid en debatt på folkpartiets kommundagar i Malmö för några veckor sedan talat om att regeringen tycker att det räcker med "lite lagom blattesvenska" för de nya svenskarna.
Hennes inlägg, som det här bara finns utrymme att korthugget antyda, föranledde en "replik" i form av en fiktiv annons i tidningen Gringo. Där "annonserar" alltså "Witt-Brattströmska kompaniet" efter "språkfascister" som skall "bevara Sverige svenskt i ordets mest ariska bemärkelse".
Det är sanslöst svinaktigt. Ebba Witt-Brattström konstaterade att svenska är det huvudspråk som talas och skrivs i Sverige — och pläderade för att alla som bor i Sverige skall ha rätten till svenska språket, med hjälp av en fullgod undervisning.
Denna stillsamma och självklara synpunkt renderar henne en spottloska mellan ögonen. Det skulle alltså vara "språkfascism" eller något sorts "ariskt" förhållningssätt att plädera för en god undervisning i svenska? Man tar sig för pannan över sådant trams.
Den enkla sanningen är att svenska språket bär upp Sveriges kulturarv. Och, för att ta en krassare synpunkt, goda kunskaper i svenska språket är och förblir förutsättningen för att ta sig in i samhället och kunna söka och få ett arbete. Och det vet den överväldigande majoriteten av invandrarna.
Vad i all sin dar har detta med "språkfascism" att göra? "Miljonsvenska" är den "dialekt" Gringo försöker försvara. Må så vara. Men i Ryssland är ryska huvudspråket, i Frankrike franska, i Italien italienska, i Finland finska. Varför då ta så illa vid sig av en enkel påminnelse om att svenska är huvudspråket i Sverige?