Signerat: Tål inte Ryssland sanningen?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Efter denna starkt tendentiösa ingress berättar Tidningarnas Telegrambyrå i ett telegram att Polens nye försvarsminister nyligen avslöjade innehållet i en sovjetisk anfallsplan mot väst från 1979. I fall av en Natooffensiv skulle Polen "utplånas" och den karta som offentliggjorts visar också röda svampmoln över München, Köln, Stuttgart och Natohögkvarteret.
Slik indiskretion går, enligt TT:s illa dolda uppfattning inte an. "Polens nya konservativa regering" riskerar att "uppröra dagens ryska ledare som fortfarande är bittra över sin förlorade stormaktsstatus", noterar nyhetsbyrån bekymrat — som vore den en utlöpare till något närbeläget utrikesdepartements pressbyrå.
Hur går denna servilitet mot maktens män i Moskva i kombination med pekpinnarna mot Polens regering ihop med vad som väl rimligen fortfarande får förutsättas vara TT:s ambition, nämligen att vara en saklig och opartisk nyhetsbyrå?
Det ligger inget sensationellt i att Sovjet hade anfallsplaner mot väst — på samma sätt som det i västmakternas generalstaber fanns motsvarande planer. Även det ingick i terrorbalansen under det kalla kriget, vilken trots sina obehagliga och skrämmande inslag trots allt bidrog till att ge Europa en unikt lång fredsperiod.
I sak förhåller det sig ju så att dagens ryska ledare inte har någon personlig skuld för anfallsplaner smidda i Kreml för mer än ett kvartssekel sedan. Däremot har de ett ansvar, som de hittills varit bara alltför ovilliga att axla, för att se sanningen i vitögat om de mörka inslagen i sitt eget lands historia.
Det kravet riktas mot alla länder, med det uttalade syftet att om möjligt förhindra upprepningar av tidigare övergrepp. Västtyskland fick på det sättet ta ansvaret för att Förintelsen inte glöms bort eller bagatelliseras.
Även andra länder, inklusive nya demokratier som Polen och de baltiska staterna, ställdes för 15 år sedan inför samma krav att göra upp med mörka inslag i sin historia som villkor för att få närma sig EU och Nato. Det har man också gjort, i stort sett framgångsrikt.
Polens avsikt med att offentliggöra de sovjetiska anfallsplanerna är rimligen att rikta strålkastarljuset mot denna från polsk utgångspunkt djupt upprörande sovjetiska planering, som förutsatte Polens utplånande — och tvinga fram en reaktion från dagens Ryssland, Sovjetunionens arvtagare.
Å ena sidan kan man ställa frågan vilka sakliga argument det finns för den underförstådda uppfattningen att just Ryssland inte skulle behöva göra upp med de mörka inslagen i nationens förflutna. Å andra sidan kan man ställa den nästan ännu mer genanta frågan om vilka grumliga, närmast rasistiska, fördomar som ligger till grund för föreställningen att just det ryska folket skulle vara i grunden oförmöget att göra upp med sitt förflutna — och
därför inte skall generas med krav på den saken.