Om allting handlar om Irak, som en del hävdade efter självmordsattackerna i London i somras, är det svårt att se logiken bakom en attack i ett arabland vars regim stödde Saddam Hussein under Kuwaitkriget 1991. Om terrorns förklaring är att muslimer i allmänhet vill döda kristna och judar så är det lika svårt att se varför ett muslimskt bröllop väljs ut som attackmål och varför vanliga jordanier, de flesta muslimer, demonstrerar sin avsky för terrorns förövare.
Det förefaller som om åtskilligt som skrivs och sägs om den islamistiska terrorn mest tjänar syftet att bekräfta en politisk eller ideologisk dagordning som handlar om helt andra saker. Den litteratur på området som internationellt brukar uppfattas som den mest kvalificerade ger en bild som ofta avviker starkt från sådana schab-lonföreställningar — men refereras mer sällan i debatten. I denna och ett par följande artiklar kommer några av de viktigaste perspektiven i den internationella forskningen om islamistisk terrorism att presenteras.
Den mest uppmärksammade aktuella studien är skriven av den franske islamexperten Olivier Roy och finns enklast tillgänglig på engelska under titeln Globalized Islam (Columbia University Press 2005). Likartade resonemang förs av Faisal Devji i Landscapes of the Jihad (Cornell University Press 2005). Ännu ett väsentligt bidrag är boken The War for Muslim Minds av Gilles Kepel, vid sidan av Roy den mest kända franska auktoriteten på islamistiska rörelser (Harvard University Press 2004).
Läsvärda, men jämfört med dessa tre något överspelade, är de böcker som den västerländska islam- och orientforskningens nestor Bernard Lewis bidragit med (The Crisis of Islam, Weidenfeld & Nicholson 2003, och What Went Wrong, Oxford University Press 2002). I många avseenden briljant men därför inte invändningsfri är Terror and Liberalism (Norton & Co 2003) av den amerikanske vänsterliberale journalisten Paul Berman. Hans bok har under året utgivits på svenska av SNS förlag.
Tanken att självmordsbombningar egentligen är ett extremt uttryck för en nationell befrielsekamp motiveras ofta med iakttagelsen att tamilska terrorister använt metoden i kampen mot regeringen i Sri Lanka och att palestinska organisationer som Hamas använder den mot Israel. En delvis besläktad föreställning är att den islamistiska terrorismen är ett uttryck för avståndstagande från globaliseringen. Också detta är en tanke som på ytan förefaller rimlig men som fördunklar mer än den förklarar.
En viktig gemensam linje hos Roy, Devji och Kepel är tvärtom att den terrorism som förknippas med al-Qaida innebär ett uppbrott från den föreställningsvärld och de analysbegrepp som under nationalstaternas era varit de normala. Terrorn har ingen fast organisation, ingen bestämd nationell bas eller nationellt fokus och syftet är inte att upprätta ett utopiskt tusen-årsrike i ett bestämt land. Det handlar varken om Irak, Afghanistan eller Palestina utan om en tänkt global muslimsk nation eller gemenskap som sedan århundraden befinner sig i krig med "judar och korsfarare" som försöker tvinga muslimerna till underkastelse. Visst talar man om t ex Irak eller Palestina, men man talar lika ofta om Turkiets beslut 1924 att avskaffa kalifatet — den auktoritet som i alla fall i teorin band samman alla rätttrogna muslimer — eller t o m om muslimernas fördrivande från Spanien under senmedeltiden.
Den form av politisk islam som vi möter hos al-Qaida (det finns också helt andra former av politisk islam) har möjliggjorts genom det kalla krigets slut och föreställningen att det var "gudskrigarna" i Afghanistan som utlöste sovjetimperiets fall. Sovjetunionen sågs då som en variant av det västerland vars inflytande det var en helig plikt att bekämpa och kriget mot den sovjetiska ockupationen drog till sig fundamentalister och finansiärer (som bin Ladin) från många håll. Martyridealet och idealiseringen av självmordsattacker är, som Devji konstaterar, i al-Qaidas fall snarast inspirerad från extrema former av Irans shia-islam och kriget mellan Iran och Irak— vilket inte hindrar att också shiiterna pekas ut som avfällingar och fiender till islam. Shiiterna avvek ju kort efter Profetens död från islams huvudfåra, sunniterna, och al-Qaida i dess olika skepnader identifierar sig helt med denna riktning samtidigt som man tolkar dess innehåll på ett sätt som
saknar motsvarighet i islams historia.
För frustrerade unga muslimer, inte minst i västvärlden där kontakten med egna nationella och religiösa traditioner försvagats, kan extrema islamtolkningar av detta slag uppenbarligen utöva en stark lockelse. Nutidens kommunikationsteknik kan binda samman grupper och individer världen runt på ett sätt som inte var möjligt för tjugo år sedan.
Terrornätverken kämpar inte mot globaliseringen — de är själva ett uttryck för den.
Detta är första artikeln i serien.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör