Förslaget presenterades på den socialdemokratiska kongressen men kom väl till pass efter Expressens utmärkta artikelserie (20—24/11) om den svenska skolan. Sveket mot skolbarnen heter den. Helt rätt. Saker ska kallas vid sitt rätta namn. Den svenska skolan sviker.
Ett utmärkt exempel på hur sveket kan se ut bjuder skolministern själv på. Han har nämligen egen erfarenhet av hur det är att hamna på efterkälken av att inte kunna läsa ordentligt. Men att ha egen erfarenhet är ingen garant för att kunna dra rätt slutsatser. För Expressen berättar han:
—När jag gick i femman var det så jobbigt att jag skolkade. Min far upptäckte det och sedan fick jag mer stöd.
Hittar ni felet? Det stora — avgörande — felet som Baylan bara nämner i förbigående och inte själv tar någon notis om.
Det är inte att han läser så dåligt i årskurs fem att han hellre skolkar än gör bort sig inför klassen. Även om detta är illa nog.
Nej, det handlar om vem som upptäckte att lille "Ibbe" (som han kallas) hamnat på villovägar. Inte skolan — utan pappan.
Om inte pappan hade varit uppmärksam hade Ibbe troligen blivit en av dem som går igenom nio års grundskola utan att lära sig läsa ordentligt. De har till exempel inte en susning om vad den här texten handlar om. Fem procent av alla nior blir underkända i svenska. Men betygen avslöjar inte hela sanningen. Av dem som trots allt kommer in på gymnasiet läser var tionde elev så dåligt att de egentligen befinner sig på lågstadienivå, visar en uppmärksammad doktorsavhandling av Per Fröjd.
Detta är ett svek framför allt mot alla dem som inte har lika uppmärksamma eller engagerade föräldrar som Ibrahim Baylan. Hela idén med ett allmänt, gemensamt finansierat skolväsende är ju att även de som inte får hjälp hemifrån ska få en god kunskapsgrund att stå på.
Men skolministern har missat ytterligare en sak. Det är inte bara de svagaste eleverna som skolan sviker. Den generella kunskapsnivån sjunker. De som är duktiga i dag är inte lika duktiga som de duktiga var för ett par år sedan. En katastrofal utveckling med tanke på att om det är någonting som är viktigt i framtidens samhälle är det kunskaper och utbildning.
Tio extra lärare på hundra problemskolor kan i bästa fall innebära en förbättring på marginalen men gör inte något åt skolans verkliga problem. Ibrahim Baylan ställer helt enkelt fel fråga. Handläggaren på utbildningsdepartementet borde inte leta efter de hundra sämsta skolorna — utan de hundra bästa. När han har funnit dem kan ministern skicka dit lärare och skolpolitiker för att ta reda på vad dessa skolor gör som resten inte mäktar med.
Håkan Jacobson | Ledarskribent