Å ena sidan finns de rena, obesudlade, blodröda — som den ryska (som dock bara var en statskupp), kinesiska och kubanska.
Å andra sidan finns de smutsiga, besudlade, orangea — med amerikanska intressen inblandade, och därmed per definition att betrakta som skumma.
Med oerhörd indignation låter Johannes Wahlström (DN 7/6) piskrappen vina över den svenska journalistiken. Denna befinner sig i "kris", meddelar han majestätiskt — och i varje fall en orsak till det är tydligen att svenska medier i gemen inte delar hans egen konspiratoriska syn på den oranga revolutionen i Ukraina. Han uttrycker sig förstås lite ståtligare: "Undersökande, grävande och kritisk journalistik är utrotningshotad i dagspressen". Varken mer eller mindre.
Vad är det då som dagspressen gjort sig skyldig till — inte undersökt, grävt fram eller kritiskt granskat?
Jo, man har inte rapporterat att den ukrainska revolutionen "sponsrades och planerades av amerikanska intressen" och alls inte var "den spontana folkliga resning eller demokratins seger" som man kunde läsa om i svenska tidningar, denna icke undantagen.
Och beviset? USA lade ner "en halv miljard" kronor för att säkra Jusjtjenkos seger — och de organisationer som "stod för vallokalsundersökningarna, valfuskanklagelserna och demonstrationerna hade en klar agenda och finansiering". De fiffiga ukrainarna själva behövde tydligen bara njuta av konserterna och ta för sig av "gratis mat, dryck, kläder ..." i tältstaden medan företrädarna för de amerikanska intressena tog alla riskerna och gjorde själva revolutionsjobbet.
Visst, alla vet — och veterligen förnekar ingen — att det i länder som Ukraina, Georgien, Moldavien — även Vitryssland — gavs och ges ett omfattande demokratibistånd från västliga regeringar, biståndsorgan och också privatpersoner för att bygga upp demokratiska partier och organisationer och stötta självständiga medier. Och lika lite är det någon hemlighet att det långsiktiga målet med detta bistånd är att skapa förutsättningar för dessa länder att bli demokratier.
Men demokrati kan inte byggas mot folkets vilja, och ännu mindre kan den byggas utifrån. Är folket inte med på noterna blir det ingenting av.
Och det är väl där skon klämmer för Johannes Wahlström och andra i Ordfronts-vänstern. De tycks inte kunna förlåta ukrainarna att dessa efter kommunism och postkommunism vänder sig västerut för att få del av våra värden — demokrati, rättsstat, marknadsekonomi. Men vänstern får väl, för att tala med Bertold Brecht, välja sig ett annat ukrainskt folk om inte det nuvarande är fint nog åt dem.
Niklavs Lapukins
ledarskribent
ledarskribent