Ändå är dagens centerparti något helt annat än det som Olof Johansson basade över för mindre än tio år sedan. Ordvitsarna talar gärna om Maudernisering. Partiet har svängt i fråga efter fråga - från kärnkraft och EU till synen på vilka partier som förtjänar centerns stöd i en regering.
Maud Olofsson talar gärna om att partiet återvänder till sina rötter. Men det är att göra ett väldigt selektivt urval av p
artiets historia. För förändringen är genomgripande - och väldigt medveten. Till skillnad från de tvära kasten inom moderaterna har den också fått ta tid. I alla fall ett par år.
Men det var i ärlighetens namn inte Maud Olofsson som inledde denna förändring. De program om jobb, jämställdhet och välfärd som klubbas under stämman tar alla avstamp i idéprogrammet "Där människor får växa" från 2001 - ett ideologiskt dokument som i huvudsak kan karaktäriseras som socialliberalt.
Vilket förstås inte är en slump. Lennart Daléus, som var den som initierade processen, talade om att centern borde hitta en ideologi och att liberalismen "verkade intressant". Det centern nu gör är att ta fasta på de rötter som knyter an till denna idétradtion - och försöker kasta resten överbord.
Det innebär naturligtvis att paritet har blivit tydligare. Från att ha uppfattats som enbart ett intresseparti för bönder och landsbygd - en bild som stämman i Stockholm på alla sätt försöker motverka — prägl
as politiken i dag mer av ett ideologiskt tänkande. Problemet är att centern anammar samma ideologi som folkpartiet alltid har bekänt sig till.
Fler och fler liberaler har fått upp ögonen för det "nya" centerpartiet. Det stora genombrottet för Maud Olofsson kom i samband med debatten om övergångsreglerna inför EU-utvidgningen förra året. Men det berodde inte bara på hennes beundransvärda principfasthet. Lika viktigt var att folkpartiet lämnade fältet fritt när man svek i denna fråga.
Att centern genomgått denna metamorfos gläder naturligtvis alla oss som tycker att socialdemokratin efter sju decenniers nästan oavbrutet maktinnehav har gjort sitt. Det bör även glädja centerpartisterna. Det gamla, otydliga och egensinniga centerparti som gång efter annan gjorde upp med maktpartiet skulle ha gått under förr eller senare.
Frågan är vilken plats centern får i det nya politiska landskapet. En del ombud (de är dock inte många) här på stämman talar om att partiets profil suddas ut. Centern får inte bara bli ett nytt "moderat light", varnar vissa - en kritik som även den känns igen från folkpartiet.
Maud Olofsson har helt rätt i att vägen till maktskifte går via Allians för Sverige. Därför är det upplyftande att hon vill vara en pådrivande kraft för att stärka samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna.
Men det räcker inte för centern att vara ett allmänborgerligt parti - låt vara med lite kaxigare ton än tidigare. De senaste fem åren har partiet svarat på frågorna "vilka är vi?" och "vilka vill vi vara?". Det kommande året är det dags att presentera ett svar på frågan en allianssugen väljare kommer ställa: Varför ska jag rösta på centerpartiet?
Att det inte längre är mossigt räcker inte.
Håkan Jacobson | ledarskribent