Det var idel blyga leenden och kärvänligt nojsande mellan partiledarna, när Mona Sahlin och den gröna duon Wetterstrand & Eriksson skulle avtackas. Ingen ville förstöra deras sista partiledardebatt genom att dra upp gammalt politiskt groll. I stället överräckte man blommor och presenter, gav komplimanger för utseende och ungdomlighet, och delade med sig av kära minnen från den tid som gått.
Säkert trevligt för debattdeltagarna själva, men åskådarna undrade snart varför de över huvud taget tittade. Det var svårt att frigöra sig från känslan av att man råkat snubbla in oinbjuden på en privatfest för sju gamla kompisar.
Det var man å andra sidan inte ensam om: där fanns också en annan oönskad gäst, vars varje yttrande tycktes ge upphov till en ilsken replikväxling. Jimmie Åkesson gavs här en gratischans att spela den roll som SD:s populistiska grundidé dikterar — underdog i ensam kamp mot etablissemangspolitikens sjuhövdade hydra. Det verkade han trivas med.
Som tur var tog sig debatten så småningom, och sen följde ett par timmars klassiskt talarstolskäbbel. Men helt normalt blev det aldrig. Mer än någon annan partiledardebatt präglades nämligen denna av att Sverige sedan en tid saknar oppositionsledare. Sahlin, Wetterstrand och Eriksson är lame ducks på väg ut ur politiken, och i V har Jonas Sjöstedt inlett de långsamma knivarnas natt — sakta men säkert blöder Ohly både stöd och relevans.
Inte för att vänsterledaren lät märka något obehag. Han var tvärtom i storartad dagsform, och läste muntert lusen av regeringen genom att bocka av krisrubriker i ett skrynkligt nummer av SvD. Till och med på sportsidorna hittade han en angreppspunkt: borgerliga nedskärningar i Stockholmsidrotten! Lam anka eller inte, igår påminde Lars Ohly mer om Hacke Hackspett.
Icke desto mindre håller ett stort skifte på att ske i svensk politik.
Dels byts toppnamnen ut: även Göran Hägglund sitter löst på partiledarposten, och vem vet hur länge Maud Olofsson kan uthärda sina opinionssiffror?
Dels skiftar ideologier och partier: Moderaterna tycks ha etablerat sig som Sveriges största parti, men till priset av en så grundlig avideologisering att de inte tycks veta vad de ska göra med all sin makt. S är i djup kris, MP:s och FP:s framtida inriktning är osäker, liksom KD:s framtid över huvud taget.
Och så finns där det svenska skeppets åttonde passagerare. En ansvarslös missnöjesrörelse som SD är aldrig farligare än när den rådande ordningen förlorat fotfäste och självförtroende — det är i sådana lägen problemformuleringspriviliegiet skiftar. Detta hade riksdagens sju anständiga partier gärna fått prata om, i stället för att slösa sin talartid på ryggdunkar åt avgående kolleger.