En centralbank har en enorm makt så till vida att den kan ”göra pengar”. Därför har den senaste tiden hoppet för att rädda euron satts till ECB-chefen Mario Draghi. Särskilt som han i ett tal nyligen lovade att han skulle göra vad som krävdes för eurozonens framtid. Och det är, klargjorde han efter torsdagens räntemöte, ett obegränsat stödköp av statsobligationer i krisländer.
Åtgärden betyder i klartext att Spanien och Italien (de stora ekonomier man främst är rädd för ska haverera) kan låna till betydligt lägre kostnad. Motprestationen blir att länderna binder sig för nya budget- och strukturreformer. Just dessa villkor är vad som kommer att debatteras den närmaste tiden – en debatt som började redan inom ECB:s direktion. En ledamot, med all sannolikhet den från Tyskland, reserverade sig mot beslutet.
Det positiva är att Spanien och Italien får ett utrymme att andas. När man inte dignar under räntebördan finns chansen att fatta mer långsiktiga beslut, att göra de reformer som krävs. Frågan är bara vad man använder utrymmet till. Vad händer när villkoren som sätts inte stämmer överens med viljan i de nationella parlamenten? De arbetslösa i Spanien vill ha jobb, inte mer åtstramningar och indragna förmåner, särskilt inte om dessa dikteras från Frankfurt eller Bryssel. Och den genombyråkratiserade italienska ekonomin reformeras inte i en handvändning.
I ett värsta scenario kan regeringarna i Tyskland, Nederländerna, Finland med flera länder komma att sluta upp bakom den tyske ECB-ledamotens troliga uppfattning: att eurozonen har köpt sig tid länge och detta är bara mer av samma sak. Inga åtgärder har hjälpt hittills i krisländerna och när de slut går under i alla fall kommer notan för alla stödköp att hamna hos våra skattebetalare.
Sprickan inom eurozonen är så stor att den kan bli svår att reparera. Förbundskansler Angela Merkel försäkrar minst en gång i veckan att euron ska överleva. Hon ler i samförstånd med Greklands premiärminister Antonis Samaras i Berlin. Men beskedet han får med sig hem är att det inte blir tal om något anstånd med krisprogrammen – program som han bedömer som omöjliga att genomföra.
Ju längre tiden går, och den har redan gått långt, blir alternativen allt tydligare. Antingen måste bank- och finanssystemet i zonen centraliseras och greppet över de nationella budgetarna stärkas avsevärt. Vilket står i bjärt kontrast mot EU-fördraget och hela tanken med unionen och skulle ta år att förankra demokratiskt, om detta ens är möjligt.
Eller så får ett antal euroländer snart börja ”göra egna pengar”, det vill säga få en egen valuta. Detta alternativ är inte ens ett alternativ eftersom det inte går att gå ur valutaunionen. Ändå är det fler och fler som talar om möjligheten, och kalkylerar med effekterna, vilket också riskerar att bli självuppfyllande. Och i ett sådant läge hjälper inte ens Angela Merkels försäkran.