Båda skeppen var påkostade och luxuösa – storslagna även med dagens mått mätt – men i båda fallen fick ytan gå före säkerheten. I dag tänker man tvärtom och därför är det lyckligtvis glest mellan fartygsolyckorna. De som inträffar får dock ofta förödande konsekvenser.
Enligt Rolf Westerström, vd för Sjöräddningssällskapet, och Jörgen Lorén, ordförande för Sjöbefälsföreningen, ligger fokus i dagens internationella regelverk i första hand på att förhindra olyckor. Därefter kommer att fartyget, vid en eventuell olycka, ska kunna ta sig i säkerhet utan hjälp (DN Debatt 31/5). Det är inget fel i det. Självklart ska man jobba förebyggande och i de fall olyckan är framme är det en stor fördel om man inte behöver vänta på assistans.
Men ibland händer det som inte får hända och det kommer – trots ökad säkerhet – att hända igen. Därför är det ytterst angeläget – och i många fall livsavgörande – att det finns räddningsberedskap så att skadan minimeras. I praktiken betyder det att passagerarna och besättningen, vid en katastrof, måste kunna räddas och placeras i säkerhet med kort varsel. Det är där det brister, enligt Westerström och Lorén.
För när ett fartyg förliser sker det i regel ute på havet och inte, som i fallet med regalskeppet Vasa, hundra meter från land. De som snabbast kan vara på plats är därför andra fartyg som redan befinner sig ute till havs. Räddningsenheterna från land kommer först senare.
I teorin borde det alltså vara andra fartyg som räddar flest vid en sjöolycka, men i det här fallet är det en avgrund mellan teori och praktik. För det är stor skillnad mellan att vara på plats och vilja hjälpa och på att verkligen göra en insats. Enligt Westerström och Lorén finns det inget regelverk och inga enhetliga system för hur man ska rädda människor som ligger i vattnet eller sitter i en livbåt. Konsekvensen blir att många besättningar måste improvisera när de kommer till en olyckplats. Dessutom saknar de ofta räddningsutrustning.
För att komma till rätta med problemet föreslår Westerström och Lorén att man utvidgar dagens internationella regelverk till att omfatta hela processen – från att människor placeras i livbåtar till att de är i säkerhet på land eller på ett annat fartyg. Det ställer i sin tur krav på att fartygen i framtiden är utrustade med bland annat räddningsbåtar och kranar för att lyfta ombord människofyllda flottar samt att internationella räddningsregler tas fram.
Det låter inte bara som ett förträffligt förslag. Det låter som någonting många av oss tog för givet redan var verklighet.