I syd har vi stundtals varit för vacklande och velande. Så heter det i regeringens utrikespolitiska deklaration, som i går presenterades för riksdagen av utrikesminister Carl Bildt.
Det handlar naturligtvis om EU:s politik mot sina närmaste grannar. Politiken mot länderna söder om Medelhavet har varit lam jämfört med politiken mot länderna närmast öster om EU, till exempel Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Nu talade Bildt om särskilt demokratistöd till Tunisien och dialog med Egypten för att bistå på vägen mot fria val och en fungerande rättsstat.
Bildt markerade alltså en viss självkritik, både på sina egna och EU:s vägnar. Det var klädsamt och avväpnade i viss mån Socialdemokraternas talesman Urban Ahlin. Inte heller Socialdemokraterna har visat något brinnande intresse för demokratirörelserna i Mellanöstern – maktpartierna i Tunisien och Egypten har ju rent av släppts in i Socialistinternationalen. Det är pinsamt, men både de konservativa och liberala internationalerna har liknande försyndelser på sitt samvete. Förklaringen är att man – felaktigt – inte sett några andra ingångar till dessa länder än genom de etablerade maktstrukturerna och kanske hoppats kunna påverka genom kontakter. Nu tvingas man, precis som efter 1989 i Europa, förhålla sig till verkligheten.
Demokrati och mänskliga rättigheter var också ett ledmotiv i den utrikespolitiska deklarationen. Formuleringarna om Rysland, Vitryssland och Ukraina var tydliga, viljan att göra vad som kan göras för att stödja demokratins krafter i länder som Burma, Kuba och Zimbabwe var klart markerad. Sverige anser, till skillnad från somliga andra EU-länder, att också Turkiet bör bli medlem i unionen om utvecklingen mot genuin demokrati fortsätter. Urban Ahlin, som personligen gjort stora insatser till stöd för oppositionen i Vitryssland, höll i praktiken med om det mesta.
Det är en styrka för Sverige att en sådan samsyn – bortsett givetvis från Sverigedemokraterna - existerar. Mest anmärkningsvärt i går var i stället två inslag i inläggen från Miljöpartiets Bodil Ceballos. Dels vände hon sig mot den självklara utrikespolitiska samordningen inom EU, trots att MP numera ju officiellt stöder det svenska medlemskapet.
Dels avslöjade hennes formuleringar om Wikileaks en oförmåga att förstå skillnaden mellan att läcka mängder av obearbetade rådata och att bedriva riktig journalistisk granskning. Inte heller tycktes hon reflektera över de tänkbara följderna av att diplomaters ibland slarviga formuleringar upphöjs till sanningar bara för att de tidigare varit hemligstämplade eller risken att framtida läckor kan manipuleras till mäktiga regimers fördel.
Idealism behövs i utrikespolitiken, men är inte detsamma som naivitet.