Sjukskrivningarna har minskat kraftigt, enligt en ny rapport från Försäkringskassan. Minskningen har skett kontinuerligt sedan 2003 och är en effekt både av åtgärder från den dåvarande S-regeringen och från alliansregeringen som tillträdde 2006. Sjukförsäkringen har under tio år blivit tydligare, till gagn för alla sjuka. Tyvärr har de ansvariga, både före och efter 2006, också gjort sig skyldiga till missgrepp som ökat lidandet för vissa grupper.
Den sjukskrivningsepidemi som drabbade Sverige i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet berodde delvis på att fler sjukskrevs, men framför allt på sjukskrivningarnas längd. Utmattningssyndrom (eller utbrändhet) blev ett begrepp och ursprunget till explosionen av psykiska diagnoser är än i dag inte klarlagd. Vissa tror att orsaken var den dåliga samhällsekonomin och neddragningarna på 1990-talet (kvinnor i offentlig sektor var starkt överrepresenterade i gruppen), andra tror mer på smittoeffekter av medieuppmärksamhet kring dessa sjukdomar.
En av de första lärdomarna var att man blev ”sjuk av att vara sjukskriven”. Samtidigt som hälso- och sjukvården försökte hitta framgångsrika behandlingsmetoder gällde det att snabbt inleda rehabilitering och försöka komma tillbaka till arbetet. Trenden med passiva långa sjukskrivningar började brytas. Missgreppet från den dåvarande regeringen var främst att man valde att förtidspensionera stora grupper till ännu större passivitet, ännu längre från arbetsmarknaden.
Rehabiliteringskedjan infördes 1 juli 2008 av alliansregeringen. Det blev då ännu tydligare att målet var att kunna arbeta igen. Tidsgränser infördes som gjorde att myndigheterna aktiverades i tur och ordning. Missgreppet var att reformen infördes för snabbt. Gruppen svårt sjuka och gruppen utan tidigare arbetsinkomster tillhörde dem som råkade ut för försämringar innan reformen kunde justeras.
Under valåret 2010 handlade debatten om sjukförsäkringen nästan enbart om tidsgränserna, särskilt den bortre gränsen när man lämnar försäkringen. Sedan dess har kritiken gradvis avtagit. Försäkringskassans experter har varit kritiska på flera punkter gällande rehabiliteringskedjan, men ingen har förordat att man ska återinföra en gränslös försäkring.
Även regeringen har lyssnat på experterna och reformen från 2008 börjar nu göra skäl för sitt namn, det finns en förståelse för att det är rehabiliteringen som avgör om sjukskrivna kan komma tillbaka i arbete. Samma dag som Försäkringskassan rapporterade om minskad sjukskrivning meddelade också socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) och SKL:s ordförande Anders Knape (SvD 13/12) att rehabiliteringsgarantin förlängs och att det ges nya resurser till att förbättra chansen att bli frisk.
I fredags tillkom ytterligare kunskap. Ifau (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) presenterade en rapport om rehabiliteringsgarantin som visade att sjukskrivningarna minskade kraftigt för deltagare i kognitiv beteendeterapi, förutsatt att man inte var sjukskriven när behandlingen började. Däremot har metoder som använts vid smärtbehandling haft negativa effekter.
Personer med psykiska sjukdomar och smärttillstånd är de två enskilt största grupperna långtidssjukskrivna. Och allt tyder på att mycket tidiga insatser är det enda som hjälper. Så snart man blivit sjukskriven, och identifierar sig som sjukskriven, blir vägen tillbaka mycket svårare. Därför är det särskilt viktigt att arbetsgivarna är med och arbetar förebyggande, och att man agerar direkt vid sjukdom.
Syftet med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen är att ”överväga förändringar som ger hållbara försäkringar för framtiden”. Sjukdom kommer alltid att finnas, och då ska man få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Men en hållbar sjukförsäkring ska inte låsa in medborgare i passivitet, och den ska inte ta hand om andra problem i samhället förutom just sjukdom. Utredningens ledamöter får gradvis mer fakta på bordet och bör i sitt slutbetänkande kunna bortse från gamla politiska låsningar och presentera en bra lösning för Sverige och för alla sjuka.