Lögn, förbannad lögn och statistik. Det ligger en djup sanning i denna vanliga karakteristik. Inte så att det är fel på själva siffrorna. Men tolkningen blir helt olika beroende på vad det faktiskt är som man har mätt.
Det senaste exemplet är sjukfrånvaron. Det har "skett en allmän ökning av den sjukfrånvaro som leder till sjukpenning" skrev några statistiker från SCB i Dagens Nyheter häromdagen. Och detta trots att de verkligen ansträngt sig för att hitta omständigheter som skulle bevisa motsatsen.
Bland annat har de valt ut året 1993 som jämförelseår. Då var andelen sjukskrivna ungefär lika stor som nu, men de utbetalda summorna bara en tredjedel så stora som nu. Om jämförelsen i stället görs med 1997 blir bilden en helt annan. Dels var arbetsgivarperioden längre då, dels var ersättningen lägre och den registrerade sjukfrånvaron var betydligt lägre än nu.
Av detta kan man dra slutsatsen att ersättningsnivån alltså spelar en stor roll för sjukfrånvaron och att det är väldigt svårt att jämföra statistik eftersom villkoren är olika för olika år. Men det var kanske inte det regeringen ville höra.
Varför har då sjukfrånvaron ökat även enligt SCB? Kanske har arbetsgivarnas krav på de anställda ökat? Det är den förklaring regeringen tror på eftersom man lägger ansvaret på arbetsgivarna att minska sjuktalen.
Man kan ju också tänka sig att de sjukskrivna numera är mindre benägna att återgå till arbetet när de väl blivit sjuka. Ökningen av sjuktalen förstärks på orter där det varit en stor ökning av sjukpenningkostnaderna. Det skulle tyda på en sorts sjukkultur på vissa platser.
Särskilt drabbad av ökade sjukskrivningar är den kommunala sektorn. Eftersom regeringen skyller sjukskrivningarna på arbetsgivarna skulle detta kunna tolkas som att kommuner är särskilt dåliga arbetsgivare. I så fall är det ju helt fel att, som regeringen gör, försöka begränsa de privata alternativen inom vården, skolan och omsorgen, där sjuktalen är betydligt lägre.
I Norrland är man sjukare än i övriga Sverige. Är arbetsmiljön sämre där? Äldre är sjukare än yngre. Eftersom befolkningens medelålder stiger innebär det i sig att sjuktalen ökar. Ju större andelen kvinnor är på en arbetsplats desto större är andelen sjukskrivna. Uppmuntrar kvinnorna varandra att stanna hemma eller är arbetsmiljöer sämre om de anställda mest består av kvinnor?
Slutsatsen av detta är snarast att det är lätt att luras med statistik. Regeringens lösningar verkar inte vara anpassade efter problemen. Det mesta återstår att göra för att få ned sjuktalen. Och de måste ned eftersom pengarna helt enkelt inte räcker för att betala för de högsta sjuktalen i EU.