Sjukförsäkringen fortsätter att vara en het politisk fråga två månader efter valet. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) har hamnat i försvarsställning, men han har inte lagt sig platt. Reformen ligger fast, påpekar han gång på gång. Det är i detaljerna den kan förändras, bli smidigare och mer lättförståelig.
Den nya socialförsäkringsutredningen, där Gunnar Axén (M) ersatt den nyblivne ministern som ordförande, kommer att få svårt att hitta en samsyn om sjukförsäkringen mellan de politiska blocken, samt mellan arbetsgivare och fack. Efter reformen 2008 har låsningarna varit mycket starka. Motsättningarna kulminerade under valrörelsen, med starkt bistånd från medier som rapporterade om vad som beskrevs som den nya försäkringens offer, de ”ömmande fallen”.
Nu finns det en stark önskan från oppositionen och de fackliga organisationerna att ompröva alla tidsgränser i den nya sjukförsäkringen. Särskilt vill man åt den bortre gränsen, det som kallats ”stupstocken”. Även flera av regeringspartierna har gett signaler om att hål borde ”täppas till”, att ingen ska ”behöva ramla mellan stolarna”. Alldeles säkert vill man slippa de ömmande fallen, slippa att gång på gång bli beskylld för hjärtlöshet.
Men vad vill man ha istället? Alla försäkringens belackare har varit mycket vaga på den punkten. Förslag som att ”arbetslivsintroduktionen borde ske i Försäkringskassans lokaler” (eftersom sjuka skulle må dåligt av att besöka Arbetsförmedlingen) tyder på att man inte riktigt vet. Det får utredningen svara på.
Den starkaste kritiken går att tolka som att man helt enkelt vill riva upp reformen från 2008 och återgå till den tidigare ordningen, utan fasta tidsgränser. Därför är det viktigt att påminna om vad den förra socialförsäkringsutredningen, under tidigare S-ministern Anna Hedborg, sade i sitt betänkande 2006.
Hedborg konstaterade då att reformbehovet var stort. Den gamla försäkringen var instabil och en samlingsplats för alla möjliga problem i samhället, till exempel arbetslöshet. Särskilt allvarligt var att så många unga lämnade arbetslivet för ett permanent utanförskap.
Bedömningen var också att en tydlig tidsgräns behövdes, något som Sverige nästan var ensamt om att sakna. Snabbare hjälp och stöd, kortare sjukskrivningstider och en större överföring till arbetslöshetsförsäkringen var riktlinjer som borde gälla för en ny och stabilare sjukförsäkring.
Grunden för den nya sjukförsäkringen var därmed lagd och den kommer inte att förändras av den nya utredningen. Den politiska konflikten måste nu skjutas åt sidan. En gränslös och otydlig försäkring är inget alternativ.
I stället bör socialförsäkringsutredningen titta närmare på det som de verkliga konflikterna handlar om. Gemensamt för nästan alla ”ömmande fall” är att Försäkringskassan gjort en annan bedömning än den enskilde och deras läkare. Knäckfrågan är vem som har arbetsförmåga och i vilken utsträckning?
Arbetsförmågeutredningen (2009) hade inget svar på detta. Direktiven till den nya utredningen är bara att ”ytterligare analysera och överväga om det behövs förtydliganden i dessa delar”. Men sanningen är att tio olika läkare kan göra tio olika bedömningar angående psykiska symtom och värk i kroppsdelar som är de vanligaste anledningarna till långa sjukskrivningar. Detsamma gäller förstås handläggarna på Försäkringskassan. Det går inte alltid att veta säkert om den sjuke kan arbeta.
Ulf Kristersson förväntar sig (DN Debatt 11/11) ändå svar på varför sjuka ibland kommer över till arbetslöshetsförsäkringen. Men tyvärr kommer inte heller den nya utredningen med någon universalformel för arbetsförmåga. Det man kan hoppas på är en samsyn om principerna. Men utredningen bör också titta på inslag som öppnar för stelbenthet, exempelvis ”prövning mot hela arbetsmarknaden” efter sex månaders sjukskrivning. Principen är bra, att man inte bara ser till sitt gamla jobb, men den kan ge orimliga konsekvenser för den enskilde.
Fortsatt tydliga gränser, men en mindre stelbent sjukförsäkring. Det är vad man kan begära av utredningen.