Kostnaderna för dagens och morgondagens sjukvård är den fråga som oavbrutet sysselsätter politiker, nationalekonomer - och medborgarna. Varför går sjukvården med underskott, hur ska vi få råd med vården i morgon och hur ska den organiseras?
Frågorna är många och komplicerade, svaren ofta få och okomplicerade. Höj skatten så att pengarna räcker är ett av (de enkla) svaren, förbjud privata sjukhus är ett annat (enkelt) svar. Inget av dessa svar är dock uttömmande och innehåller framför allt inte lösningen på problemen.
I det välfärdspolitiska råd som Studieförbundet näringsliv och samhälle, SNS, driver skärskådas välfärdssystemen och inte minst deras finansiering. I den rapport som rådet nu lagt fram, Hälsa, vård och tillväxt, försöker rådet bana nya spår och bjuder aktörerna att inte vara så beroende av sina gamla. Om rådets råd finner gensvar återstår att se. Som underlag för en vårdpolitisk debatt duger de i alla fall gott.
I dag tillåter vi oss en sjukvårdskonsumtion som vi inte vill betala för. Sjukvården går med underskott, som dagens generation låter morgondagens skattebetalare stå för. Det håller ju inte i längden. Staten bör träda in med ett generellt bidrag till sjukvården och samtidigt avskaffa skatteutjämningen landstingen emellan, menar rådet. Lämpligen bör staten och landstingen (eller sjukvårdsregionerna) dela på notan. Primärvården borde kunna få ett tillskott av medel genom individuell sjukförsäkring.
Försäkringslösning är ju ingen ny tanke, men när nu allt fler tycks inse att skatteuttaget gått i taket måste sjukvården få sitt resurs-tillskott från någon annan källa. Höjer man avgifterna i vården drabbas sannolikt de som har svårast att klara en ökad utgift (särskilt som Sverige har förhållandevis höga patientavgifter). Med en obligatorisk försäkringspremie på kanske 3 000 kr per person och år skulle sjukvården få en extraresurs på 20 miljarder - och medborgare som vet att denna extra avgift går direkt till något som de flesta är beredda att betala extra för.
Frågan är om en sådan försäkring skulle råda bot på ett av de stora problemen i sjukvården, styrningen av patienter till "rätt" vårdnivå. Under många år har sjukvården försökt förmå patienter med banala, okomplicerade åkommor att söka sig till primärvården. Dessa strävanden har inte varit framgångsrika. I stället väljer patienterna den vårdinstans som förefaller "säkrast", akutsjukvården som dignar under bördan.
Primärvårdens problem är att den inte är särskilt lättillgänglig för patienten. Det kan vara svårt att alls komma fram per telefon och att sedan också få en tid. Att sätta sig på akuten, även om det tar många timmar, kan förefalla mer rationellt.
Det är märkligt att ingen sjukvårdsekonom ännu kommit på något bra system för en styrning av patientströmmen.