En är att den medicinska tekniken hela tiden utvecklas liksom farmakologin. Det betyder att det går att behandla och bota allt fler svåra sjukdomar och sjukdomstillstånd — men till allt högre kostnader.
En annan linje är att sjukvården organiseras på ett icke ändamålsenligt sätt. Varför måste febriga småbarn sitta timtals i väntrum för att få antibiotika när det vore mer humant för alla att doktorn gjorde hembesök? Och måste verkligen vårdpersonalen vara politikerstyrd ända in till sista kompressen? Mycket talar för att den svenska sjukvården är fel organiserad.
Att sjukvården skall vara politiskt styrd och finansierad är det inte många som ifrågasätter på allvar. Men den demokratiska styrningen styr inte bara resurstilldelning och prioritering utan tränger in i detaljer. Dessutom präglas svenska sjukvårdspolitiker av en svårslagen iver att lägga på sjukvården fler och fler uppgifter. Fokuseringen på det allra viktigaste, behandling och bot av sjuka människor,
Det förefaller helt enkelt som om två system, den medicinska professionen och den demokratiska organisationen, kolliderar i sjukhusingången.
Sjukvården arbetar frenetiskt med att effektivisera sin verksamhet. På många områden har man också lyckats. Till exempel har försöken att nedbringa läkemedelskostnaderna gett vissa resultat. Koncentrationen av specialiteter till vissa sjukhus har bidragit till dämpning av kostnadsstegringarna och försöken att få patienter att söka sig till rätt vårdnivå, dvs att styra människor från sjukhusen till primärvården, har lett till effektiviseringar.
Men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Till exempel borde personalanvändningen ses över, särskilt med avseende på läkarkåren. Är det rimligt att den genomsnittlige sjukhusläkaren bara använder en mindre del av sin arbetstid till direkt patientkontakt? Det är ju inte administrativa sysslor som hon eller han är utbildad för utan för direkt vårdarbete.
I själva verket har vårdarbetare på alla områden stora svårigheter att i dag påverka och styra sitt arbete vilket betyder att den medicinska professionen får för liten möjlighet att vägleda vården.
Svensk sjukvård vilar sedan lång tid tryggt på den demokratiska grunden. Men problemet är att de politiska nivåerna är för många och kompetensgränserna för oklara eller obegripliga. Är man ung eller medelålders och
blir sjuk är det den landstingsstyrda vården som gäller. Är man gammal och lever inom kommunens äldreomsorg är det helt plötsligt kommunen som har vårdansvaret — utan tillgång till ansvariga läkare.
Det är också svårt för medborgarna att ha överblick över sjukvårdens organisation. Det är inte alltid rätt att veta vilken politisk nivå som ansvar för vad.
Det blir för många konfliker mellan de olika ansvarsnivåerna, konflikter som minst av allt kommer patienterna till godo. Dessutom gör uppdelningen i landstingsområden att sjukvården blir ojämlikt fördelad över landet.
Sjukvården styrs alltså av minst en nivå för mycket och mycket talar för att landstingen är den nivå som kan avskaffas. Sverige kan gott snegla lite på broderlandet Finland som klarar sig utan landsting.
För Sveriges del borde kommunerna kunna ta över primärvården medan staten tar ansvar för den specialiserade sjukhusvården. Fördelarna med ett sådant system vore framför allt att gränskonflikterna då skulle kunna minska och att sjukvårdsresurserna skulle kunna fördelas mer rättvist över landet.
De revirstrider som uppstår då och då mellan olika landsting skulle bli färre och staten skulle också ansvara för en rimlig fördelning av den slutna vårdens resurser. Ytterligare en fördel vore att dagens system med det kommunala utjämningssystemet skulle kunna modifieras.
Den svenska sjukvården står i dag vid ett vägskäl. Att fortsätta på den nu inslagna vägen leder ofelbart till fortsatt resursslöseri.
Det är sjukvården som behöver pengarna, inte en överdimensionerad administration eller en överflödig politikernivå.