Ska staten sätta lönen?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Frustration över orättvisor, omotiverad eftersläpning eller helt enkelt dålig löneutveckling kan alla känna. Det ligger nog i sakens natur att alla alltid är åtminstone lite missnöjda med sin lön. Däremot blir risken för stora och systematiska fel mindre om fria fackliga organisationer får förhandla med arbetsgivarna — och om båda parter har förståelse för den övergripande samhällsekonomin.
Förhandlingsrätten är en naturlig del av en fri marknadsekonomi. Kollektivavtalen kan, som bl a Svante Nycander uttryckt saken, ses som en variant av andra standardavtal om köp och försäljning. Allt talar också för att systemet med fria förhandlingar bidrar till ekonomisk ansvars-känsla på båda sidor om förhandlingsborden.
Staten ska i ett sådant system garantera spelreglerna men inte styra resultatet. Ändå finns det gott om politiker som gärna försöker vinna poäng på att föreslå bestämda lönenivåer eller lova bestämda löneökningar för olika grupper. Det mest extrema exemplet just nu är när en av grundarna av Feministiskt initiativ (Tiina Rosenberg) i en intervju i helgen föreslog ett generellt lönetak på 50 000 kronor. Ingen skulle överhuvudtaget kunna få mer i lön.
Det ofrånkomliga resultatet av en sådan ordning blir naturligtvis att lönen för vissa personalkategorier blir av underordnad betydelse jämfört med vad man kan få vid sidan av, i form av bilar, bostäder, förmåner för familjemedlemmar etc — eller att attraktiv arbetskraft med hög utbildning flyttar utomlands. Den "rättvisa" som skapas skulle därmed vara helt illusorisk — om inte att staten går in med ytterligare regleringar av ett slag som skulle vara helt oförenliga med ett fritt samhälle.
En annan variant är de utspel som olika politiker då och då gör med innebörden att en viss utpekad grupp ska få högre lön. Just nu uttalar sig många om vilka löneökningar som Kommunals medlemmar borde få. Häromåret uttalade sig folkpartiet på samma sätt om lärarlönerna.
Det ena är inte bättre än det andra och i går uttryckte Saco-ordföranden Anna Ekström sin ilska över politiker som med utspel av detta slag hotar den fria förhandlingsrätten.
Så länge den fria förhandlingsrätten fungerar så är det parternas skicklighet och det ekonomiska läget som avgör hur lönerna kan utvecklas. Men om det blir normalt att politiker kliver in och bestämmer att än den ena och än den andra gruppen ska prioriteras finns det inte längre någon anledning för de fackliga organisationerna att ta ansvar för samhällsekonomin. Dagens fria förhandlingar ersätts av lobbyverksamhet riktad mot politiker och partier. Inför valen kommer partierna att tävla om att lova mest i löneökning till de viktigaste väljargrupperna. Konsekvenserna både för ekonomin och samhällsklimatet i stort är lätta att inse.
Just nu motiveras de politiska utspelen i lönefrågan med att man vill gynna kvinnorna. Men låga kvinnolöner kommer man inte åt med nådegåvor inför ett val, säger Anna Ekström upprört. Hon har rätt också i detta.