Är Kofi Annans fredsplan för Syrien död? Det beror på Ryssland. Ryssland är vid sidan av Kina den makt som gjort mest för att bromsa varje form av internationellt fördömande av Assad-regimens övervåld, som nu pågått sedan vårvintern 2011. Men Ryssland är dessutom den makt som har de mest påtagliga intressena i Syrien och den som alltjämt förser regimen med vapen.
I måndags träffade Rysslands president Vladimir Putin EU:s ledande företrädare för att diskutera Syrien. Ett bleklagt uttalande om att Kofi Annans plan alltjämt är den bästa möjligheten för att undvika det inbördeskrig som nästan brutit ut blev resultatet. Ingen gjorde något försök att dölja oenigheten.
Annans fredsplan sköts kanske definitivt sönder av de mördarband som dödade mer än hundra människor, nästan hälften barn, i jordbruksstaden al-Hula i västra Syrien den 25 maj. Oavsett om förövarna tillhörde Syriens reguljära armé eller kom från de paramilitära förband som kallas shabiha så är regimens ansvar obestridligt. Och den rimliga tolkningen är att massakern är ett tecken på svaghet, från en regim som inser att den har ryggen mot väggen. Den löst sammansatta och illa beväpnade oppositionsarmén har för sin del deklarerat att den inte längre känner sig skyldig att iaktta fredsplanen.
Denna skulle kanske ändå kunna göra nytta, om antalet internationella observatörer ökade kraftigt. De är nu 300, vilket alla hela tiden har insett inte räcker för att bevaka vad som händer i landet. Siffran 5000 har föreslagits, men det kostar pengar och de nya observatörerna lär inte kunna placeras ut om inte Ryssland, som står bakom den ursprungliga fredsplanen kan förmås att acceptera denna förändring. Och det i sin tur förutsätter att den ryska ledningen kan övertygas om att det är i dess eget långsiktiga intresse att Assadregimen försvinner. I praktiken är det detta som den internationella diplomatin kring Syrien nu handlar om.
Också Ryssland borde kunna se att regimens ställning urholkas allt mer och att dess taktiska grepp för att behålla kontrollen inte längre tycks fungera. Ett av dessa grepp är att försöka övertyga den alawitiska minoriteten, dit klanen Assad hör, att den löper risk att attackeras brutalt om regimen faller. Men hittills har inga tecken på något sådant visat sig. Ett annat är att genom eskalerat våld provocera fram motsvarande våld från oppositionen och på det sättet skapa splittring. Det har förvisso förekommit övergrepp också från oppositionens sida, men effekten av regimens taktik har ändå blivit att den själv framstår som allt mer desperat. Massakern i al-Hula ger syn för sägen.
Regimens ställning undermineras allt mer, men den har fortfarande större militär styrka än sina motståndare. Risken att Syrien sugs ned i en konflikt där dödsoffren kommer att bli långt flera än de kanske 12 000 som hittills fått sätta livet till är överhängande.