Barnen är ett respektive två år gamla. När föräldrarnas ansökan om asyl avslogs bröt mamman ihop och hon har vid flera tillfällen försökt ta sitt eget liv. För en tid sedan blev påfrestningen för stor även för pappan, som även han kollapsade. En svensk familj tar nu hand om barnen. Men utlänningsnämndens besked lyder alltjämt att barnen ska utvisas - liksom föräldrarna.
Historien, som berättades av SVT:s Rapport, är ett av många tragiska exempel på hur svensk flyktingpolitik ser ut i praktiken. I högtidstal och måldokument talas om att Sverige har en generös inställning till flyktingar, om hur flyktingpolitiken vilar på humanistisk grund och att barnens bästa ska sättas i främsta rummet. För de båda barnen som Rapport berättade om, och för deras föräldrar, måste dessa ord framstå som höjden av cynism.
"Jag fattar inte att jag är svensk, att vi kan göra på det här sättet", utbrister barnens svenska fostermamma förtvivlat, och sätter därmed ord på vad många i dag känner. Så gott som dagligen går det att läsa eller höra om personliga tragedier i samband med svenska avvisningsbeslut. Homosexuella utvisas trots att de hotas av dödsstraff i sina hemländer med motivet att de inte behöver vara öppna med sin sexuella läggning. Irakier uppmanas att återvända hem trots att svenska ambassadören sitter i Jordanien för att säkerhetsläget i Irak är för osäkert.
Åtminstone 130 barn har helt slutat att kommunicera med omvärlden, nedbrutna av oviss väntan på besked eller över vad som väntar när de ska avvisas till hemlandet. De måste sondmatas för att överleva. Det finns exempel på att föräldrar överger sina barn för att klara att hålla sig gömda och inte avvisas. Betänk vilken desperation människor känner som hellre än att återvända till hemlandet lämnar sina barn vind för våg. Uppskattningsvis 10 000 människor gömmer sig i Sverige illegalt.
Exemplen tar aldrig slut. Det här är det brutala resultatet av svensk flyktingpolitik. Ärkebiskop K G Hammar sänder ett julbudskap till regeringen. Ge amnesti åt alla dem som håller sig gömda.
I det kravet måste man instämma, men man måste också ha klart för sig att det inte innebär någon långsiktig lösning. En helt ny inställning till asylrätten är nödvändig. Förra året beviljades 6 460 personer uppehållstillstånd av "flyktingskäl, andra skyddsbehov eller humanitära skäl". En klar majoritet, 4 326, av dessa fick stanna av humanitära skäl. Ur dessa siffror kan man utläsa en hel del.
Den som har blivit förtryckt i hemlandet har i dag svårt att få asyl i Sverige. Det är först sedan människor har brutits ned av den inhumana asylprocessen i Sverige som de av humanitära skäl tillåts stanna. Om ens då.
För Sverige är detta både skamligt och ovärdigt. Hur kan någon försvara att det dag efter dag får fortgå?