Kan straffskatt på fet mat få svenskar att äta bättre? Folkhälsoinstitutet ska nästa år presentera förslag för regeringen om hur svenskarna ska bli slankare och sundare. Generaldirektör Gunnar Ågren utesluter inte annorlunda metoder. Han menar att det nu behövs mer aktion och mindre information.
Det är färska siffror från Statistiska centralbyrån om våra levnadsvanor som får generaldirektören att ta bladet från munnen. Undersökningen innehåller förvisso många glädjeämnen. Vi både lever längre, röker mindre och motionerar mer. Däremot blir vi fortfarande allt fetare. Hälsomedvetenheten klyver befolkningen i två delar, en som motionerar allt mer och en som rör sig allt mindre och äter allt onyttigare.
De negativa konsekvenserna av en allt rundare befolkning uppvägs tyvärr inte av att andelen som regelbundet motionerar ökar. Redan i dag tyngs sjukvården av kostnaderna för hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra åkommor som hänger samman med våra levnadsvanor. Det är detta som har fått Folkhälsoinstitutet att lägga pannan i djupa veck. För om utvecklingen inte förändras kommer vårdkostnaderna att fortsätta att skjuta i höjden.
Sådana framtidsprognoser har gett upphov till diskussioner om införandet av punktskatter på fett- och sockerhaltig mat. Högre priser på onyttig mat skulle bättre spegla de samhällsekonomiska kostnaderna av en osund livsföring och skulle dessutom skapa incitament att äta nyttigare. Vid en första anblick kan det synas vara ett mycket bra förslag. Alkohol och tobak är ju på grund av sin skadlighet redan belagda med höga punktskatter, så varför inte också bakelser och kebab. För mycket av det goda på tallriken kan ju vara nog så skadligt och kostsamt som rökning och drickande.
Utan närmare eftertanke verkar skattevägen vara en lika enkel som genial lösning av problemet. Så enkelt är det förstås inte. Det går att invända mot förslaget såväl på praktisk som mer ideologisk grund. Vi har redan i dag bland de högsta livsmedelspriserna i Europa. De svenska hushållens matkostnader måste bli lägre, inte högre. Det är också osäkert hur kraftigt konsumenterna kommer att reagera på prishöjningar, vilket gör det svårt att komma fram till en fungerande skattesats.
Slutligen måste vi ställa oss frågan vem som faktiskt ska besluta om vad som hamnar på tallriken. Är detta en fråga där samhällsekonomisk hänsyn ska väga tyngre än det egna valet? Till skillnad från alkohol och tobak så är ju fett och socker livsviktiga näringsämnen, inte beroendeframkallande gifter. Det bör Folkhälsoinstitutet tänka på när det funderar på åtgärder.
Saklig information som upplyser om farorna med en osund livsstil är bra och bör finnas kvar, men sedan är det upp till var och en om det blir lätt crème fraiche eller grädde i såsen.