Flykten från kyrkan kallar Dagens Nyheter en artikelserie. Sedan kyrkan skildes från staten för fem år sedan har närmare en kvarts miljon människor begärt utträde ur Svenska kyrkan. Bara under förra året förlorade Svenska kyrkan 78 000 medlemmar.
Sverige är - i förhållande till många andra länder - mycket sekulariserat. I det perspektivet är det kanske mera anmärkningsvärt att den stora merparten svenskar trots allt fortfarande är medlemmar - förutom alla de som är med i något annat samfund. Men det är också tydligt att religiositeten och andligheten allt mer blir en privatsak och att intresset för den organiserade religiositeten minskar.
Den enskilt viktigaste faktorn till medlemstappet är dock att kyrkoavgiften numera tydligt anges på deklarationen. En kvällstidning gjorde till och med i höstas ett stort nummer av att här fanns tusenlappar att spara för den som ville. Knappast något fel i det - den som inte finner något värde i sitt medlemskap bör rimligtvis inte tvingas att vara med att betala. Så har det alltid varit för andra samfund och organisationer.
Kyrkoavgiften är visserligen inte längre formellt sett en skatt, men baseras fortfarande på inkomsten och betalas i samband med deklarationen. Att avgiften till kyrkan är synlig gör därför att den sticker ut i förhållande till andra skatter och avgifter. En stor del av löneskatten, dvs arbetsgivaravgiften, är exempelvis inte synlig i samband med deklarationen. Ett annat exempel är momsen, som när vi går och handlar redan är inbakad i butikens pris och bara i efterhand redovisas på kvittot.
Orsaken till att det ser ut så är naturligtvis statsmaktens önskan om att få in så mycket pengar som möjligt. Tilliten till medborgarnas betalningsvilja tycks saknas. Erfarenheten från Svenska kyrkan visar också att när avgiften blir tydlig vill somliga slippa.
Men lika uppenbart är att de flesta inte håller hårt i varje krona. Miljoner svenskar anser fortfarande att det är värt att betala kyrkoavgiften. Den gångna veckans insamlingar har också tydligt visat att befolkningen inte brister i solidaritet eller engagemang för gemensamma angelägenheter. Det civila samhället är starkt. Viljan att hjälpa andra är stor.
Tolkningen borde alltså snarare vara att människor gärna själva vill välja hur de ska kanalisera sitt engagemang.
Det kan knappast ligga något fel i det. Viktiga offentliga angelägenheter som skolan och vården skulle inte riskera någon åderlåtning bara för att det svenska skatteuttaget blev mera genomskinligt för medborgarna. Den medborgerliga uppslutningen kring att dessa verksamheter ska finansieras gemensamt är allt för stor.