Fastighetsskatten, eller fastighetsavgiften som den numera kallas, fortsätter att väcka starka känslor. Varje omnämnande av fastighetsskatt får de stora lobbyorganisationerna Villaägarnas Riksförbund och Skattebetalarnas förening att gå i taket – ”folk får gå från hus och hem” brukar det heta. Och de politiska partierna brukar då skrämt retirera. Den som tänkt sig att vinna val framöver ska helst inte förknippas med beskattning av fastigheter.
Bostadstaxeringsutredningen lämnade på tisdagen sitt förslag om ny fastighetstaxering till regeringen. Helt enligt instruktionen för utredningen slopas taxeringsvärdena och det är i stället boytan och tomtstorleken som ska avgöra avgiftens storlek. Eftersom taket samtidigt höjs till 10 000 kronor innebär det högre avgifter för många, särskilt i områden med lägre huspriser.
Villaägarnas Riksförbund rasar och talar om ”den nya fastighetsskatten”, en skatt som slår blint. Man exemplifierar med kraftiga procentuella höjningar, på i genomsnitt 30–160 kronor i månaden i kommunerna i Uppsala län för dem som skulle få höjda avgifter. Att de som får bibehållen eller sänkt avgift inte räknas in höjer förstås genomsnittet.
Att kritiken inte träffar helt rätt innebär dock inte att utredningens förslag är bra. Visserligen avskaffas fastighetstaxeringen i sin nuvarande form och det är på tiden. Taxeringsvärden har funnits i 200 år och systemet har blivit alltmer svåröverskådligt och oförutsägbart. Många husägare har genom åren fått kännas vid kraftiga skattehöjningar bara för att grannen gjort en lyxrenovering eller för att sjöboden intill sålts för ett fantasibelopp.
Men förslaget till nytt system fyller inte kravet på att vara lättöverskådligt. Utgångspunkten med boende- och tomtyta skapar förvirring och upplevs nog, tillsammans med höjningen av taket, också som orättvist. Det är inte lätt att förstå varför ett hus med större tomt i glesbygd ska beskattas hårdare än en mindre fastighet i centrala Stockholm. Regeringen säger sig vilja ha en ”låg, enhetlig avgift”, men 10 000 kronor per år kommer inte att uppfattas som lågt av den som fått se avgiften fördubblas.
Ett av problemen med fastighetsskatten är att den ursprungliga kritiken till stora delar var obefogad. Visserligen ökade skatten kraftigt när villapriserna steg från mitten av 1990-talet, men de största effekterna kom av kombinationen fastighets- och förmögenhetsskatt. När den dåvarande S-regeringen införde en begränsningsregel, och när den nyvalda alliansregeringen senare avskaffade förmögenhetsskatten, försvann också det orimliga skatteuttaget. Ingen behövde längre ”gå från hus och hem”.
En tydlig och rättvis avgift på fastigheter ger staten goda inkomster och accepteras av de flesta. Att några högljudda alltid kommer att avsky alla former av fastighetsskatt får man leva med.